New Year.

Jag tänkte börja det nya året med en ny lista som jag hittade på en blogg idag. Jag skrev en liknande lista förra året och jag tyckte det var ganska kul och då min blogg är mer eller mindre död nu för tiden och jag saknar att skriva så tyckte jag att det var en bra idé att börja på en ny. Så här ser den ut:

Dag 1 – Lite om mig själv
Dag 2 – Morgon rutiner
Dag 3 – En rolig kväll
Dag 4 – Det här stör mig
Dag 5 – En nytagen bild på mig & 10 faktapunkter om mig själv
Dag 6 – 10 saker jag gillar
Dag 7 – Min bästa vän
Dag 8 – Ett pinsamt minne
Dag 9 – Vad jag hade på mig idag
Dag 10 – Det här saknar jag, (kan vara djur, människa, vad som helst)
Dag 11 – Det här är jag dålig på
Dag 12 – Det här är jag bra på
Dag 13 – Det här har jag i min väska
Dag 14 – En sak jag ska göra innan jag blir 30 år
Dag 15 – Mina drömmar
Dag 16 – Det här är jag beroende utav
Dag 17 – Mitt favoritminne
Dag 18 – Det sjukaste jag har gjort
Dag 19 – Vilken sport jag tränar/tränat & åsikt
Dag 20 – Någon jag vill byta liv med en dag, & varför
Dag 21 – Det här får mig att gråta
Dag 22 – Någon jag ser upp till
Dag 23 – Något som får mig att må bra
Dag 24 – Mina produkter jag använder
Dag 25 – Min favorit bild
Dag 26 – Mitt/mina syskon
Dag 27 – En hemlighet
Dag 28 – Mina rädslor
Dag 29 – Mitt bästa köp
Dag 30 – Den här månaden

Första dagen kommer jag alltså skriva om mig själv, vilket jag i och för sig gjort ganska mycket innan i bloggen så det kommer bli ganska kortfattat. Dock har det väll tillkommit en del nya saker om mig som kan vara kul att skriva med. Så, dags att skriva nästa inlägg!

Skinny love.

Sitter och lyssnar på musiken från Kniven i hjärtat och minns alla dagar med dig.

Det är lugnt nu, Casey
Jag stannar kvar
Du kan andas ut
Jag stannar kvar

/L.

Left out.

Varje år säljer cancerfonden Rosa bandet för att få in pengar till vidare forskning. Jag köper ett rosa band varje år och jag har även skänkt pengar till Cancerfonden. Förra året gjorde jag också en egen insamling för att jag ville samla in pengar till något jag tyckte var ett bra ändamål, det tycker jag självklart fortfarande. Vad jag däremot är besviken på och vad jag har tänkt mycket på de senaste veckorna är att Cancerfonden, precis som till exempel Hjärt & Lung-fonden, får otroligt mycket publicitet och uppmärksamhet. Jag tycker att man glömmer bort en annan väldigt viktig forskning, nämligen den om psyket och hjärnan. Det finns även en fond för detta.

Hjärnfonden samlar in pengar till forskning om psykiska sjukdomar, neuropsykiatriska funktionsnedsättningar men också om stroke, parkinsson och Alzeimers och andra saker som kan hända med vår hjärna och vårt psyke. Inte en enda gång har jag hört någon prata eller informera om Hjärnfonden, vilket gör mig besviken.

Självklart uppmärksammar man det som ligger nära hjärtat men många som inte har haft någon anhörig med Cancer skänker ändå pengar till Cancerfonden, för att det uppmärksammas och för att vi alla vet att Cancer är en väldigt tragisk folksjukdom men det finns andra sjukdomar som också är tragiska folksjukdomar. Alzeimers är en sjukdom som påverkar hjärnan och som får en mamma att glömma bort sin dotter eller en man att glömma bort sin fru. Är inte detta minst lika tragiskt som Cancer.

En cancerdiagnos kan i vissa fall vara en dödsdom men jag anser att sjukdomar som påverkar hjärnan lika mycket kan vara en dödsdom. Stroke, kan man dö av, Alzeimers gör att människan som alla runt omkring älskar, försvinner och psykiska sjukdomar tar varje år tusentals liv. Jag har många gånger tyckt att min diagnos gett mig en dödsdom, för livet är en kamp varje dag, precis som för Cancerpatienter. Tycker ni inte att detta också är viktigt att uppmärksamma?

Jag uppmärksammar denna rosa månad som har gått men jag vill att vi alla också uppmärksammar de stora problem som finns med andra problem. Dessa är precis lika viktiga och bör ta lika stor plats som Cancerforskningen tar.

/L.

Hide away.

Ibland, så tröttnar jag verkligen. Jag vill inte. Jag vill verkligen inte. Idag vill jag verkligen inte. Inte alls. Jag är så trött, på allt och inget. Inte på allt men på mycket. Jag vill komma bort, inte bara resa iväg utan komma bort. Bara komma bort men jag vet inte hur. Jag vet bara alla dåliga sätt att komma bort på men inget jag klarar av. Inget jag egentligen vill men som ändå lockar så fruktansvärt mycket.

Och jag saknar. Jag saknar så mycket att det tar all min energi. Jag saknar mig själv, mitt liv, mitt gamla jag och så mycket annat. Det är mycket som fattas mig. Det låter så himla själviskt att säga det, för jag har så mycket som jag är tacksam för, så tacksam för. Men det jag vill ha kan jag inte få. Jag vill vakna en dag utan att min första tanke ska vara att ta min medicin. Min medicin som helt plötsligt har tagit över mitt liv. En medicin som blivit ett beroende för jag vet vad som händer om jag inte tar det. Jag faller, djupt. Och det orkar jag inte, men jag vill slippa medicinerna ändå.

Livet är orättvist och det suger. Och idag orkar jag verkligen inte vara positiv. Jag gömmer mig.

Nobody knows me at all.

/L.

Saknad.

När du söker på ordet saknad på Google kommer det fram 3 110 000 resultat. Det finns antagligen flera tusen beskrivningar på ordet saknad. Jag beskriver min saknad som stark, smärtsam och ibland behövlig.

Jag känner sån saknad av mycket ibland. Av mig själv framförallt. Jag känner mig inte som mig själv längre. Jag känner mig som någon som jag ibland inte känner. Jag är inte den jag som jag vill vara. Inte den jag som jag vet hur jag ska behandla och inte den jag som jag kan hantera.

Jag har saknat, jag saknar och jag är saknad.

/L.

Hurt.

Det gör ont i mig, mitt hjärta sviktar.

Min största rädsla är att jag inte längre ska kännas hennes närhet.

Rädslan får mig att vackla.

Jag vet att jag en dag kommer stå bredvid henne,

tills dess finns hon i mitt hjärta.

Mitt hjärta lever för henne.

Jag känner mig överkörd,

likt en ångvält som väller fram över asfalten.

En saknad, en sorg.

En sorg, svart som svart granit.

Ikväll känner jag det.

Och jag saknar,

jag kvävs.

Jag vill bara ha tillbaka min närhet.

Ångesten, paniken och sorgen

äter upp mig ikväll.

/L.

Just tonight.

Jag sitter och går igenom lite bloggar jag hittat och det finns otroligt många välskrivna och intressanta bloggar. Jag skulle vilja länka till några av dem:

Cherry: En blogg jag nyss hittat, skiven av en tjej från min hemstad. Om hennes liv, musik och annat roligt gojs.

Henrik: Också en blogg jag nyss hittat. Handlar om, enligt honom själv, politik, teknik, kultur och det mesta som rör det svenska samhället.

Syster Kira: Min fina syster, som skriver om allt från hennes vardag till hennes tankar och funderingar. Även hon har diagnosen Bipolär sjukdom.

Susse: Susse skriver främst om hennes resa genom hennes viktnedgång men också om hur hennes vardag ser ut med pojkvän, hem och två busiga katter. Så stolt över min fina vän!

Inre rum: Självklart också Inre rum bloggen som jag, nyss, blivit bloggredaktör för. Handlar huvudsakligen om psykisk ohälsa och om intressanta saker som händer i världen som kan relatera till detta ämnet.

/L.

Mitt galna liv.

Arvid Lagercrantz

Jag har nu läst klart boken "Mitt galna liv", av Arvid Lagercrantz. Det är en underbar bok som jag läst med stort intresse. För det första är det intressant att se hur en man i en annan generation har upplevt sin Bipolära sjukdom och också vården som gavs under denna tid. I bokens slutord skriver Arvid:

"Jag blev manisk när jag ville visa att jag dög, inte när jag utsatts för andra påfrestningar som till exempel när mina föräldrar dog. I sin blivande doktorsavhandling skriver Marie Rusner vid Högskolan i Borås att hon funnit att personer med Bipolär sjukdom ofta ändå sedan barndomen har en känsla av att något är fel hos dem. " Det har funnits som en underliggande aning." Det stämmer på mig, inte bara som en aning. Jag tror att jag just därför försökte visa mig duktig och stupade in i sjukdomen på den överambitionen."

Jag känner igen mig mycket i Arvids syn på sin psykiska sjukdom och i att man måste visa sig duktig. Det som utlöste min sjukdom var antagligen det att jag jobbade i Norge på helgerna samtidigt som jag pluggade på heltid på gymnasiet. Men jag kan, kan, kan! Och alla tyckte jag var så duktig och jag ville fortfarande bibehålla den "statusen". För jag vill att andra ska se mig som duktig och bra. Och jag är fortfarande så. Jag har ett ganska stort behov att se duktig ut i andras ögon och ibland stjälper det mig. Så, jag kan relatera till det som Arvid skriver i sin bok.

Det är för övrigt en kanon bra bok som jag rekommenderar alla att läsa!

/L.

Dag 28 – Det här saknar jag:

Jag är lycklig. Jag mår hyfsat bra och allt är helt okej. Det är första gången på flera år som jag mår riktigt bra och är nöjd med min livssituation. Men det finns något jag saknar och det är barn. Jag vill så gärna ha ett barn, eller två, eller tre.. Jag har alltid velat ha barn men aldrig trott att jag skulle träffa någon att spendera mitt liv med men nu har jag Tommy och min barnlängtan är på högsta hugg. Den senaste veckan har jag suttit och läst mammabloggar och kollat på graviditetsmagar på Google. Ja, jag är lite halvt om halvt desperat. Jag vet att jag har lång tid på mig att skaffa barn men jag vill ha ett barn nu. Jag vet att Tommy skulle bli en helt underbar pappa och att han skulle uppfostra vårt barn på ett bra sätt. Han har, enligt mig, precis de rätta tankarna om andra människor och om hur en bra människa ska vara. Han behandlar alla med respekt, ser inte ner på någon för att de är annorlunda och har ett hjärta av guld. En sån kille vill jag ha som pappa till mina barn.

Sen kommer tanken på mig som mamma. Jag vet att jag har en oändligt kärlek att ge till ett barn men jag har ganska kort stubin och är ibland ganska bitter och tjurig vilket jag inte vill ge mitt barn. Men, jag tror nog ändå att jag skulle bli en helt okej mamma. Jag skulle i alla fall göra allt som stod i min makt för att ge mitt barn ett bra liv, en bra framtid och en bra grund att stå på.

Så, det är vad jag saknar. Ett barn. Och när tiden passar så hoppas jag på att få en liten pojk eller flicka med min underbara pojkvän.

/L.

Grief.

Ett av mina favorit citat ur One Tree Hill:

Quentin Fields was a basketball player. He was also a son. A brother. Somebody’s teammate. Somebody’s friend. I never knew Quentin Fields and I guess now I never will. Did you ever wonder what it would be like if you weren’t you anymore? If you were suddenly gone how would your world react? Whatever you imagined was wrong. There’s nothing romantic about death. Grief is like the ocean: it’s deep and dark and bigger than all of us. And pain is like a thief in the night. Quiet. Persistent. Unfair. Diminished by time and faith and love. I didn’t know Quentin Fields but I’m jealous of him because I see how his absence has affected the people that did know him so I know that he did matter to them. And I know he was loved. People say Quentin Fields was a great basketball player. Graceful. Fluid. Inspiring. They say on a good night it almost seemed as though he could fly. And now he can.

Säsong 6, Avsnitt 3.

/L.

Ignorance.

Idag är jag ganska trött på människor som klankar ner på mig. Många menar att jag förändrats i den benämningen att jag inte längre umgås lika mycket med mina vänner, att jag inte längre är ute och festar eller att jag bara är en allmän toffel. Och vet ni vad? Det kanske jag är. Men jag trivs med det och anser att människor som älskar mig och tycker om mig för den jag är, borde acceptera det. Jag kan definitivt säga att jag funnits för lite för människor runt omkring mig på sista tiden och det är jag väldigt ledsen för men jag ska försöka bättre.

Men sen så finns det de människorna som ändå klagar på mig. Som menar att jag förändrats till något negativt bara för att jag inte beter mig på samma sätt som jag gjorde förut. Och jag har förändrats, jag är inte samma person som jag var för ett år sen, nej. Men, för ett år sen kände jag för att dränka mig varje dag jag gick upp och hade ingen som helst livslust. Men nu, nu har jag en underbar pojkvän, en hyfsat bra psykisk hälsa och två små busar hemma. Jag har ändrats men för mig är det inte något negativt utan snarare positivt, och om inte andra kan ge mig det stödet är det inga människor jag vill ha runtomkring mig. That's it.

If I'm a bad person, you don't like me

Well I guess I'll make my own way

/L.

A lack of color.

Jag har ätit mina mediciner i ungefär 1 år nu och jag trivs med dem, det gör jag verkligen. Jag mår mycket bättre och upplever inte speciellt många negativa biverkningar men, jag har gått upp mycket i vikt. Detta är något som jag har jätte svårt för i och med att jag alltid varit ganska kroppsfixerad. Jag kan inte heller säga att jag äter världens nyttigaste kost men ändå. I september förra året såg jag ut så som jag alltid velat se nu, nu, 5 månader senare har jag gått upp nästan 30 kilo vilket är katastrofalt för mig. Jag försöker verkligen gå ner men det är inte alltid så lätt. Det tycker jag är de värsta biverkningarna för alla såna här typer av mediciner, speciellt när det setts in på unga tjejer med onormal kroppsfixering. Jag har aldrig haft någon ätströrning men jag kan tänka mig hur de påverkar människor som inte är nöjd med sin kropp. På mina mediciner på Fass står det så här:

Mycket vanliga (fler än 1 person av 10 drabbas):

• viktökning

Så underbart. Men nu ska jag kicka ass och sluta klaga. Gymkort är fixat och Allevon inköpt, även om det inte är det godaste jag druckit! Det är bara att ta fakta och kämpa på!

/L.

Keep Breathing.

Dagen idag har verkligen gått upp och ner. Jag, Kira och Tommy tog med hundarna till Varberg vilket var mysigt. Medan Tommy var hos läkaren gick jag och Kira en lång promenad med hundarna i Varberg vilket var roligt även om både Ronja och Fox fick spel på alla hundar de mötte, vilket var lite jobbigt.

Fick även ett samtal ifrån min underbara Socialhandläggare som tydligen älskar att göra mitt liv till ett helvete. Han får mina bra dagar att total kollapsa. Och jag orkar inte ta den fighten nu. Det finns ingen ork eller energi till det nu. Som tur är har jag världens bästa och mest stöttande pojkvän som fixar och donar så att jag ska få lite hjälp utifrån med min kontakt med soc. Han räddar mig när livet är som mörkast och jag vet inte vart jag skulle vara utan honom och hans hjälp, antagligen inte där jag är idag i alla fall.

När Tommy var klar så åkte vi hem till mina föräldrar vilket också var jätte roligt. Vi tog en lång promenad med hundarna med alla i familjen och jag vet inte sist vi var tillsammans allihopa och umgicks så. Det var underbart att ha lite tid med mamma, pappa och mina småbröder. Det är fett värt.

Nu blir det film med min fina älskling. Små busarna ligger och sover tungt. De är trötta efter dagens äventyr. Nu ska jag krypa ner i sängen och lägga mig i min fina pojkväns famn för att finna lite ro och trygghet.

Oh, the world is a place and they say it's on our side,
But I wonder, is there comfort in those moments when we die?

/L.

Fix you.

Idag har varit en bra dag. Men kvällen känns av någon anledning inte lika bra. Jag tycker inte om att må dåligt men inte veta varför. Jag föredrar att ha en anledning till att må dåligt. Men just nu mår jag inte helt okej. Och, det tröttar ut mig som vanligt. Kvällen kommer antagligen spenderas i sängen med min fina älskling och våra små busar som alltid tar upp halva sängen för oss.

Jag borde verkligen få skrivit klart blogginlägget till Inre rum bloggen som jag har suttit och stirrat på i en timme nu men det får bli imorgon. Ikväll har jag ingen energi kvar.

Jag avslutar med ett stycka ur en fin låt som jag älskar, nämligen Fix you med Coldplay.

When you try your best, but you don't succeed
When you get what you want, but not what you need
When you feel so tired, but you can't sleep
Stuck in reverse

And the tears come streaming down your face
When you lose something you can't replace
When you love someone, but it goes to waste
Could it be worse?

Lights will guide you home
And ignite your bones
And I will try to fix you.

/L.

Die for you.

What’ll you do, if there comes a day
When I lose my way
What’ll you do

Well I would stay by you
Pray for you
If it would help, I’d even die for you

/L.

Dag 23 – Det här får mig att må bättre

Min pojkvän får alltid mig att må bättre. Han försöker alltid sitt yttersta för att jag ska må bra och vara lycklig och han gör det alltid lika bra. Jag mår bra när jag är med honom och när han får mig att le. Jag kommer alltid att förbli nykär i min fina älskling. Jag älskar honom bara mer och mer för var dag som går.

Även mina fina syskon och föräldrar är bra på att få mig att må bättre när jag är nere. Min fina vän Petra är också en dunderkur när man är nere. Det är som vi alltid säger "Vi har i alla fall aldrig tråkigt". Om jag haft en kass dag och sen kommer upp till Petra så blir det alltid ett eller flera goda skratt. Sen om de är på min bekostnad så är det okej ändå, vi har i alla fall roligt! Petra är en fin människa som kommit oss väldigt nära på kort tid. Jag är oerhört glad att vi har Petra.

/L.

Dag 22 - Det här upprör mig:

Det finns mycket som upprör mig, några av de sakerna är:

När någon jag älskar och bryr mig om blir illa behandlad. Folk som jävlas med människor i min närvaro jävlas med mig, that's it. Jag tänker alltid stå bakom min familj och mina vänner. Jag tolererar inte skitsnack utan anser att folk som har något att säga kan säga det rakt ut.

Under perioder när jag är uppe i varv och lätt kör över människor i min närhet. Jag förstår det inte under tiden det händer men efteråt när jag tänker efter hur jag betedde mig blir jag alltid ledsen och får dåligt samvete. Jag hatar mig själv när jag inser hur jobbig jag kan vara. Jag vet att jag inte alltid är lätt att leva med men jag försöker verkligen även om jag misslyckas ibland.

När jag tänker på alla vägval där jag valt fel väg. Då skäms jag och ångrar mig till tusen.

När människor pratar skit om mig eller är arga på mig. Jag är en riktig liten mes när det gäller sånt. Egentligen bryr jag mig inte om om folk pratar skit bakom min rygg men när jag inte vet vad jag gjort människor och de slutar att prata med mig eller börjar prata bakom ryggen på mig då blir jag uppriktigt ledsen. Jag blir också ledsen när människor som älskar är arga på mig, oavsett om de har anledning eller inte. Då blir jag djup ångerfull och får dåligt samvete.

/L.

Dag 19 - Detta ångrar jag:

Det finns mycket jag ångrar i mitt liv, men 2010 är det året där mest skit hände. Hade jag kunnat hade jag gjort om väldigt mycket saker men det är bättre att se framåt. Jag ångrar att jag umgicks med människor som gjorde mig mer illa än glad. Jag ångrar att jag lät människor stampa på mig och utnyttja mig och jag ångrar att jag inte förstod att min familj och mina vänner var på mig ofta för att de brydde sig och älskar mig. Jag ångrar att jag inte gav mer kärlek till människor i min närhet och att jag prioriterade fel. Jag ångrar också att jag tog fel val, den lätta vägen allt för många gånger.

Men idag är det skillnad. Jag är bättre på att uppskatta människor jag älskar och jag vet att jag gör andra glada och att jag finns där. Min kärlek till min familj och vänner är större än någonsin förut, för trots alla fel jag gjort, finns de viktigaste människorna kvar i mitt liv. Så, tack för att ni aldrig ger upp mig och alltid finns kvar.

/L.

Dag 17 - Mitt favoritminne

Mitt favoritminne är ett fint minne. Det är kylig eftermiddag i Varberg och jag och Sara står uppe på fästningen och försöker desperat att gräva eth hål i marken med våra små spadar vi tagit med oss. Vi ska begrava en liten låda med fina minnen i. Efter att vi grävt en lång tid så ger vi upp och tar upp sakerna och lägger de i en påse istället och den får plats i det lilla hål vi åstadkommit. 

Vi svär på att det ska förbli vår hemlighet vart vår låda befinner sig. Några timmar senare på kvällen, skolavslutningskvällen, springer vi upp igen och kollar så att det fortfarande liger kvar och det gör det.

Kvällen var fin. Vi var båda kära, glada och lyckliga. Det är en kväll att minnas, en fin kväll med min bästa vän för alltid, min Sara. Jag kommer aldrig glömma den kvällen. Det är ett fin minne som alltid kommer stå mig nära hjärtat. 

A&F.

/L.

Dag 16 - MIn första kyss:

Jag minns faktiskt inte min första kyss. Men, kanske mitt första hångel om man nu kan kalla det de. Det var i trean när vi var på läger med klassen och jag och min pojkvän låg i en säng utav en våningssäng och min kompis och hennes kille låg i den andra sängen. Vi skulle samtidgt hångla med våran respektiv kille och jag minns till och med att vi sade: Kör! Det var mycket tunga och väldigt äckligt tyckte jag. Ingen kyss precis.

En kyss jag minns är när jag och Tommy var på hans vän AG's fest. Det var första gången vi kysstes på riktigt och det var så där fint ni vet? Det är en kyss jag minns. Och det är den bästa jag haft.

/L.