Love never dies

...som en vän till mig kommenterade på det foto på Ronja där jag berättade att hon somnade in i Söndags. Och min kärlek till henne kommer aldrig försvinna. Jag skaffade Ronja i Augusti 2010 och hon har sedan dess varit min ängel. Hon har gett mig mer än jag någonsin kan förklara för någon. Ronja tog del av mitt nya liv. Tillsammans med Tommy och lille Fox var hon en del av vår familj. Tomrummet som hon lämnat efter sig kommer aldrig att kunna fyllas. Men det vi kan göra är att minnas alla underbara stunder med henne, för det finns det många av. Jag tittar tillbaka på bilder från alla fina stunder tillsammans med vår älskling och minns. Minns hur fin hon var, alla våta pussar man fick när man kom hem efter att hon vart ensam, att hon alltid lade öronen bakåt och lyssnade när hon hörde ordet mat för det gillade hon. Hon var helt tokig i mat. All mat, allt från gurka till kycklingben som hon en gång knyckte från vår soppåse i köket.

Minnena med Ronja kan ingen ta från oss. De kommer alltid finnas kvar i våra hjärtan. Vår älskling är borta men hon kommer alltid finnas hos oss. Jag saknar henne något enormt och allt som påminner om henne här hemma får mig att brista ut i gråt men jag ska minnas henne med ett leende på läpparna och inte med en tår i ögat. För hon är värd att se oss lyckliga.

Nu ska jag ta tag i allt som vi kommit efter med. Livet går vidare trots att det är svårt. Men jag har en underbar pojkvän och en annan liten buse här hemma som jag ska ta tillvara på extra noga nu.

Hate will fuel your rage,
Drugs will get you high,

Money buys respect,
Love will get you by.

/L.

Hey, Soul sister.

Så. Nu sitter jag här och väntar på att tiden ska gå så vi kan åka iväg! Färjan till Tyskland går imorgon kväll klockan 19.30 och vi är framme 9.00 på Måndag morgon. Sen börjar hela Gran Turismo äventyret. Det blir Belgien Mån-Ons, Tyskland Ons-Tors och sist men inte minst Amsterdam Tors-Fre. Jag tror verkligen det kommer bli super roligt. Det är jag, Tommy och Tommys pappa som ska iväg så trevligt sällskap blir det verkligen! Och det ska verkligen bli skönt att få åka iväg och ha lite egen tid med Tommy. Att ha två hundar kan vara lite påfrestande. Nu ska jag fortsätta ha egen maraton med Grey's.

/L.

Just tonight.

Jag sitter och går igenom lite bloggar jag hittat och det finns otroligt många välskrivna och intressanta bloggar. Jag skulle vilja länka till några av dem:

Cherry: En blogg jag nyss hittat, skiven av en tjej från min hemstad. Om hennes liv, musik och annat roligt gojs.

Henrik: Också en blogg jag nyss hittat. Handlar om, enligt honom själv, politik, teknik, kultur och det mesta som rör det svenska samhället.

Syster Kira: Min fina syster, som skriver om allt från hennes vardag till hennes tankar och funderingar. Även hon har diagnosen Bipolär sjukdom.

Susse: Susse skriver främst om hennes resa genom hennes viktnedgång men också om hur hennes vardag ser ut med pojkvän, hem och två busiga katter. Så stolt över min fina vän!

Inre rum: Självklart också Inre rum bloggen som jag, nyss, blivit bloggredaktör för. Handlar huvudsakligen om psykisk ohälsa och om intressanta saker som händer i världen som kan relatera till detta ämnet.

/L.

Mitt galna liv.

Arvid Lagercrantz

Jag har nu läst klart boken "Mitt galna liv", av Arvid Lagercrantz. Det är en underbar bok som jag läst med stort intresse. För det första är det intressant att se hur en man i en annan generation har upplevt sin Bipolära sjukdom och också vården som gavs under denna tid. I bokens slutord skriver Arvid:

"Jag blev manisk när jag ville visa att jag dög, inte när jag utsatts för andra påfrestningar som till exempel när mina föräldrar dog. I sin blivande doktorsavhandling skriver Marie Rusner vid Högskolan i Borås att hon funnit att personer med Bipolär sjukdom ofta ändå sedan barndomen har en känsla av att något är fel hos dem. " Det har funnits som en underliggande aning." Det stämmer på mig, inte bara som en aning. Jag tror att jag just därför försökte visa mig duktig och stupade in i sjukdomen på den överambitionen."

Jag känner igen mig mycket i Arvids syn på sin psykiska sjukdom och i att man måste visa sig duktig. Det som utlöste min sjukdom var antagligen det att jag jobbade i Norge på helgerna samtidigt som jag pluggade på heltid på gymnasiet. Men jag kan, kan, kan! Och alla tyckte jag var så duktig och jag ville fortfarande bibehålla den "statusen". För jag vill att andra ska se mig som duktig och bra. Och jag är fortfarande så. Jag har ett ganska stort behov att se duktig ut i andras ögon och ibland stjälper det mig. Så, jag kan relatera till det som Arvid skriver i sin bok.

Det är för övrigt en kanon bra bok som jag rekommenderar alla att läsa!

/L.

Dag 28 – Det här saknar jag:

Jag är lycklig. Jag mår hyfsat bra och allt är helt okej. Det är första gången på flera år som jag mår riktigt bra och är nöjd med min livssituation. Men det finns något jag saknar och det är barn. Jag vill så gärna ha ett barn, eller två, eller tre.. Jag har alltid velat ha barn men aldrig trott att jag skulle träffa någon att spendera mitt liv med men nu har jag Tommy och min barnlängtan är på högsta hugg. Den senaste veckan har jag suttit och läst mammabloggar och kollat på graviditetsmagar på Google. Ja, jag är lite halvt om halvt desperat. Jag vet att jag har lång tid på mig att skaffa barn men jag vill ha ett barn nu. Jag vet att Tommy skulle bli en helt underbar pappa och att han skulle uppfostra vårt barn på ett bra sätt. Han har, enligt mig, precis de rätta tankarna om andra människor och om hur en bra människa ska vara. Han behandlar alla med respekt, ser inte ner på någon för att de är annorlunda och har ett hjärta av guld. En sån kille vill jag ha som pappa till mina barn.

Sen kommer tanken på mig som mamma. Jag vet att jag har en oändligt kärlek att ge till ett barn men jag har ganska kort stubin och är ibland ganska bitter och tjurig vilket jag inte vill ge mitt barn. Men, jag tror nog ändå att jag skulle bli en helt okej mamma. Jag skulle i alla fall göra allt som stod i min makt för att ge mitt barn ett bra liv, en bra framtid och en bra grund att stå på.

Så, det är vad jag saknar. Ett barn. Och när tiden passar så hoppas jag på att få en liten pojk eller flicka med min underbara pojkvän.

/L.

Grief.

Ett av mina favorit citat ur One Tree Hill:

Quentin Fields was a basketball player. He was also a son. A brother. Somebody’s teammate. Somebody’s friend. I never knew Quentin Fields and I guess now I never will. Did you ever wonder what it would be like if you weren’t you anymore? If you were suddenly gone how would your world react? Whatever you imagined was wrong. There’s nothing romantic about death. Grief is like the ocean: it’s deep and dark and bigger than all of us. And pain is like a thief in the night. Quiet. Persistent. Unfair. Diminished by time and faith and love. I didn’t know Quentin Fields but I’m jealous of him because I see how his absence has affected the people that did know him so I know that he did matter to them. And I know he was loved. People say Quentin Fields was a great basketball player. Graceful. Fluid. Inspiring. They say on a good night it almost seemed as though he could fly. And now he can.

Säsong 6, Avsnitt 3.

/L.