Vi ska flytta. Vi ska lämna Göteborg och bosätta oss i Frillesås. Jag är glad, jag är lycklig och jag trivs men det är svårt. Jag sitter i lägenheten och packar ihop mitt liv, för 13e gången i mitt liv. Jag har flyttat så mycket att det inte känns som en stor grej egentligen men denna flytten är extra jobbig. Jag trodde inte att jag skulle känna så här men här sitter jag gråtögd och tänker tillbaka. Det var här jag skulle börja mitt nya liv. Jag har både gått igenom jobbiga saker så som roliga saker i denna lägenhet. Jag har både varit på botten och så högt upp jag kan tänkas komma. Det som är svårast är alla tankar om Ronja. Det var här jag skaffade Ronja. Det här var hennes hem och på något sätt är jag rädd att jag ska glömma henne genom att lämna denna lägenheten bakom mig.
Jag försöker minnas hennes päls, hur hon kändes att klappa. Hur jag kunde gråta i hennes nacka när jag var ledsen. Hur hon låg bredvid mig hela julaftonsnatten när jag kände mig så ensam som jag aldrig tidigare gjort. Hon fanns alltid där för mig. Det finns minnen i hela lägenheten efter henne och jag vill inte lämna det bakom mig, för då har jag inget kvar och jag är inte redo att släppa taget ännu. Jag saknar henne. Varje dag. Jag tänker på henne varje dag. Och jag kan inte sluta gråta. Jag vill inte komma över henne men jag vill kunna skratta åt saker vi gjort, le åt alla underbara minnen men allt jag gör är gråter och jag är trött.
Nu när jag packar ihop så hittar jag Ronja överallt. Hennes sträva stickiga päls ligger i alla gömmor som inte dammsugits, hennes leksaker, hennes matskål och hennes favoritplatser. Jag ser henne ligga på alla de ställen som hon brukade ligga på men när jag tittar igen så finns hon inte här. Och hon kommer inte tillbaka. Och jag vill inte inse det. Jag vill inte gå vidare. Det är för jobbigt.
Jag försöker verkligen fokusera på annat men allt jag kan tänka på är henne. Och jag klarar inte av att tänka på bra stunder vi haft utan helt plötsligt slår det mig, att hon inte kommer tillbaka och då ångrar jag mig. Jag ångrar allt jag gjorde som inte var rätt, alla gånger jag skällde på henne för att mitt tålamod tröt och alla gånger jag valde att göra annat än att leka med henne och uppskatta henne. Jag vet att jag och Tommy gav henne all kärlek vi har att ge men jag kan ändå inte sluta tänka på vad jag kunde gjort mer. Jag kan verkligen inte hjälpa det för jag kan inte få de tankarna ur huvudet. Och jag vet inte vart jag ska ta vägen.
Nu ska jag försöka fortsätta och hoppas på att kunna fokusera på allt bra jag har och inte på allt jag inte har för jag har så oerhört mycket positivt i mitt liv.Jag har min fina fina älskling, vi har vår lilla Fox och jag har en familj och vänner som jag uppskattar till max. Det är bara svårt just nu.
It took so longTo realize'
That I can still hear
Her last goodbyes
Now all my days
Are filled with tears
Wish I could go back
And change these years
I'm going through changes
/L.
