The big picture.

Det är svårt att förklara för någon hur man mår och varför man beter sig som man gör. Mitt största problem är nog att jag fortfarande inte har accepterat att jag inte kommer må helt bra igen. Att jag fortfarande kommer ha mina upp, - och nergångar. Visst, det är okej. Jag tänker inte i samma destruktiva baner som tidigare men jag vill fortfarade inte acceptera det för det är svårt, jävligt svårt. Jag är medicinerad och det har absolut gjort en stor positiv skillnad på mitt liv men kan det ändå inte bli lite bättre? Ha lite färre dåliga dagar och må lite lite bättre de dagar som ändå är bra? 

Jag vet att jag inte kan uppnå allt det jag tidigare kunde uppnå och det gör mig ledsen. Och jag tror det mest handlar om ju acceptans. När jag låg inne så fick jag göra en prioriteringslista på de saker som jag ansåg var viktigast just nu, jag prioriterade listen så här:

1. Acceptans

2. Medicinering som fungerar

3. Kunna prata om det som är jobbigt

4. Få mer rutin på sömn, mat och hälsan

Jag har uppnått alla punkter förutom acceptans. Och det gör ont. Det gör verkligen ont när jag försöker inse att mitt liv har förändrats. Att mina framtidsmål och drömmar måste förändrats. Det gör jävligt ont. Jag har fått oerhört myket positiva saker in i mitt liv som jag inte hade fått utan min diagnos som til exempel mitt skrivande i Inblick, och erbjudandet om att bli Attitysambassadör som jag i dagarna fick mitt diplom för. De sakerna är jag oerhört lycklig över att ha fått vara med om. 

Men som sagt. Jag hoppas och jag vill att jag ska kunna njuta av livet och sluta se på mitt liv som något jag förlorat utan hellre se allt det jag, och inte det jag inte har. För jag har så mycket att vara tacksam för.

I was alone, falling free,
trying my best not to forget,
what happened to us, what happened to me,
what happened as i let it slip.

/L.

2010.

2010 har gett mig:

En månad på en psykiatrisk avdelning. Kärlek. Nya vänner. Idiotiska människor. En underbar pojkvän. En diagnos. Ovänner. För mycket av det dåliga. Svek. 

2011 hoppas jag på:

En fortsatt underbar relation. Börja plugga. Gran Turismo Göteborg. 20 kg viktnedgång. Gran Turismo Polen. 3e maj firande. Börja om med min syster. Börja jobba. Njuta. Flytta till en större lägenhet. 

2010 har varit mitt värsta, men ändå bästa år någonsin. Detta året har jag verkligen lärt mig att uppskatta människor jag älskar mer. Det har varit nästa mångar gånger med människor i min omgivning vilket gett mig ett nytt perspektivt på tillvaron. Jag har lärt mig att acceptera att jag inte kommer kunna göra allting jag ville för 5 år sen och att mitt liv kan bli pretty good ändå. Jag har träffat en underbar pojkvän som gett mig mer kärlek än någon annan kunnat göra. Han gav mig mitt liv tillbaka. Han har gett mit liv en mening. Det har försvunnit människor i mitt liv och det det har inträtt nya underbara vänner och det är jag oerhört tacksam för. Jag ser fram emot ett helt nytt år av nya utmaningar och förhoppningsvis fler medgångar än motgångar. 

/L.

Small things.

Ska jag vara ärlig så är jag shitnervous för at börja jobba. Jag vill så gärna vara redo men jag tror inte jag är det. Tanken på att gå ut och träffa nytt folk ger mig ångest. Riktig jävla ångest och jag tycker det borde vra et tecken på att jag inte klarar detta ännu. Men frågan är om jag inte ändå borde försöka? Utan att ha försökt kan jag inte säga att jag inte klarar det.

Men, om jag skulle försöka och inte klara det skulle jag klandra mig och se det som ett misslyckande, något jag verkligen inte behöver just nu. Faktiskt. Vi får se. Det gick ändå bra på intervjun igår och de skulle ringa tilbaka nästa vecka för att tala om hur det blir. We'll se then.

Idag ringde min underbara föredetta lärare Gerd. Det lyste upp hela min dag. Hon är verkligen underbar och så otroligt snäll. Det var längesen vi hördes av men nu hade hon äntligen fått tag i mitt nummer och åh, så glad jag blev. Hoppas på en middag med henne och flickorna i början av februari! 

Nu, film och mys med älsklingen. Sen, sova!

/L. 

Over and Over.

Imorgon är det arbetsintervju som gäller och jag är ganska taggad men ändå nervös. Det är nu snart ett år sen jag var ute i arbetslivet och jag vet inte alls hur jag skulle reagera om jag skulle börja jobba nu igen. Jag känner mig redo men frågan är om jag är det. Men, det är bara att testa som kommer visa om jag är redo eller inte. Tiden får avgöra hur det går. 

Veckan är efter imorgon fullspäckad av andra möten och jag längtar tills helgen när det blir lugn och ro igen efter all julstress. Vi behöver lite ro både jag och min fina lilla familj.

Kvällen spenderas med underbara Tommy som kom hem igår från Varberg. Det är alltid lika underbart att ha honom nära mig igen. Det finns inget bättre än känna hans närhet. Småbusarna ligger och sover i sängen och är lika söta som vanligt. 

Runtomkring mig är det kaos som vanligt och jag börjat verkligen tröttna på att aldrig kunna känna ro i kroppen, utan att något måste inträffa. Just nu är det för mycket för att jag ska kunna lägga ner energi på det. Och det är svårt att förklara för människor vad som händer för det är för stort och för komplicerat för att kunna förklara det för ens vänner. Och det känns jobbigt. Jag får helt enkelt försöka ta itu med det och hoppas på det bästa. Efter regn kommer solsken sägs det. Vi får se.

Hur blev det så här? Varför blev det så här och hur ska det lösas när alla är emot varandra? Hur ska jag kunna fungera som ett klister när alla drar sig ifrån varandra och inte vill något hellre än att hata varandra. Hur ska jag göra? Vad ska jag göra? Jag känner mig så maktlös och jag hatar det. Jag vill hjälpa, jag vill fixa men det är försent. Det funkar inte och det ger mig mer sorg än någonsin förr. Jag är helt slut på glädje.

/L.

Do they know it's christmas?

Så var julafton snart över och jag tycker det är skönt. Jag saknar Tommy, det är meningen att man ska fira jul med dom man älskar men det blev inte så detta året och det är jag ledsen över. Även om inte julen är en viktig tid för mig så är det enda jobbigt då jag faktiskt saknar människor nära mig ikväll och känner mig ensam. Jag saknar och längtar många, framförallt min fina pojkvän och min familj som är långt ifrån perfekt men ändå alltid kommer stå mig nära om hjärtat. Så är det.

Julafton spenderades först med lilla Ronja som sällskap, sedan julmiddag och trevligt sällskap hos Petra och Sandra. Det var väldigt trevligt. Nu är klockan 21.00 och jag väntar bara på att julafton ska ta slut. Imorgon är det nya tag men idag orkar jag inte. Dålig dag, dålig jul. 

I wish I had what I needed
To be on my own
'Cause I feel so defeated
And I'm feeling alone

/L.

All I want for christmas is you.

Julen blev inte som jag hade förväntat mig men shit happens och livet går vidare. Men nu vet jag i alla fall hur saker och ting blir efter detta. Och jag har fått ett slut. 

Jag sitter och lyssnar på Rasmus Seebach som är så underbar att lyssna på: 

Min engel
For evigt
Jeg elsker
Kun dig

Kvällen jag har framför mig ska spenderas med min älskade Ronja och jag har skämt bort henne med både massa ben, godis och hennes favorit: ett grisöra. Vi har det mysigt tillsammans och hon ligger bredvid mig i natt och ger mig trygghet. Det är kärlek. Min lilla Ronja.

Jag saknar däremot min älskade Tommy, min andra halva, som jag inte kan vara med under julen. Men när han kommer hem så tar vi igen tiden igen som vi alltid gör. Han ger mig kärlek til max. Älskade Tommy. 

Men nu, dusch sen mys med Ronja.

/L.

1500 Marschaller Göteborg.

På söndag, den 19e December så samlas man utanför Domkyrkan i Göteborg för att tända 1500 Marschaller för en nollvison mot självmord. Kom dit!

/L.

Castle Walls.

Vissa dagar är bara dumma. Almänt dumma men ingen kan förklara varför. Andra dagar kickar man ass. Jag gillar att kicka ass, då känner jag mig levande och då mår jag bra. Dumma dagar får mig bara att tappa livsuppfattningen och jag brukar glömma varför jag överhuvudettaget lever. Det blir till en fråga som är svår att besvara. Man känner hur väggarna krymper och hur tankarna börjar virvla runt och man fastnar på ord, man fastnar på blickar och tankarna skenar iväg till en nivå som inte är till för oss dödliga. Jag är duktig på att filosofera när jag är deprimerad, ännu duktigare när jag är manisk bara att det går lite fortare då. 

Whatever, nu ligger våra små sötnosar och sover på köksgolvet medan vi hinner göra annat. Idag blir det veterinärbesök med ronja då hon antagligen har ögoninflammation. Och även det kostar pengar som allt annat. Nu blir det snart att dra upp till Petra & Co. igen, sen matlagning tillsammans. Mycket trevligt som vanligt! Later.

/L.

That's all she wrote.

Så, alla gamla inlägg raderade. Ny blogg, ny glöd. 

Vad händer just nu? Lever med min underbara fina pojkvän Tommy, har precis skaffat oss vår andra hund, lille Fox, 2 månader som är av rasen Canaan Dog. Har sedan tidigare 6 månader gamla Ronja, som är en Dogo Argentino. Lever vårt lugna lilla liv i Hammarkullen utanför Göteborg och trivs bra. Just nu är det jobb sökande som gäller och också lite lägenhetssökande om tid finns. Vill och behöver en trea med två hundar i huset! Lite väl trångt, plus att jag är sugen på något nytt. 

Tanken med bloggen är att skriva av sig lite då och då. Jag är trött på att tiga, nu är ärlighet som gäller och detta är jag, no matter what. 

/L.