Happiness was never mine to hold.

Jag har tänkt mycket på lycka och hur lyckan har passerat i olika skeden i mitt liv. Jag undrar hur det kommer sig att lyckan uppenbarar sig i vissa fall och uteblir i vissa. Enligt psykologiguiden så innebär lycka: 

"Lycka" kommer från det medeltidsholländska ordet gheluc av okänt ursprung, vilket gett den tyska formen Glück (medeltidshögtyska gelücke) på engelska good luck, vilket gett luck i betydelsen "tur", att lyckas med något (tack vare att man har turen eller ödet på sin sida).

Grundtanken var alltså att man åstadkom eller fick precis det som man ville (av en tillfällighet, genom ödets nyck eller av egen kraft. I nutida psykologi och filosofi är detta fortfarande en viktig aspekt av begreppet lycka (som en upplevd känsla): att den infinner sig när man "lyckas" med något eller det av en slump "lyckas" för en med något man kan glädja sig åt.

Jag har tänkt tillbaka mycket sista tiden på när jag låg inne och på vissa ögonblick som både känns som de jobbiga i mitt liv men samtidigt är det de som gett mig mest i mitt liv. Jag har också tänkt på hur lycka kan uppstå i livets värsta fall av misär. När jag lades in så vad jag på en botten av en tunna som jag aldrig trodde jag skulle komma ur. Väggarna var milslång höga och det fanns inte en chans att jag skulle klara att klättra upp och ta mig ur. Jag hade försökt, hur många gånger som helst. Så min inläggning, och min tid på den psykiatriska avdelning var på ett sätt den värsta tiden i mitt liv. Men, jag träffade underbara människor på den här avdelningen. Människor som jag än idag har så mycket att tacka för. I all misär, ångest och ensamhet så fann vi tillsammans ljusglimtar genom musik, rökpauser, pratstunder och ord på papper. Jag fann mitt stora intresse för att skriva där tack vare H. som lärde mig vikten att kunna skriva ner sina tankar och åsikter på ett papper. Han hjälpte mig också att bli en del av Inre rum vilket gav mig chansen att bli en del att världens härligaste gäng och det gav mig ett jobb som jag än idag har och älskar. Det har gjort att jag fått delta i att bygga en stor utställning som har premiär i slutet av året, jag har varit delaktig i artiklar i Göteborgs Fria tidning och ska nu skriva en egen för dom. Jag har kommit så otroligt långt sedan 2010, då jag först satte min fot på avdelningen. 

Ibland kan jag dock känna att lyckan uteblir lite väl länge. Jag kan tycka  att all skit måste ha ett konkret och abrupt slut men något måste alltid komma och hugga en i ryggen i efterskott som att det är något som säger; glöm inte att det inte är över. Det kan göra mig förbannad ibland. Men å andra sidan så kan jag också känna att jag får mycket lycka tillbaka för skiten jag fått utstå vilket jag aldrig skulle byta tillbaka, för något i världen. Jag skulle uppleva allt igen, igen och igen för att få ha kvar vad jag har. För jag älskar mitt liv. Och jag älskar vad det fört med sig, och mycket av det kommer utav skiten. Och jag vill ha allt. 

Och om man då ser till lyckans ursprung kan man väll säga att jag haft ganska tur ändå. Jag kan väll inte säga att jag alltid fått precis det jag ville men det skulle jag inte vilja heller för vad skulle då lycka vara? Hur kan man vara lycklig om man aldrig varit olycklig? Däremot så har jag fått en hel del när jag lyckats med något och det är jag glad för det pushar mig varje dag att ta nya dag, och det är livsviktigt. För vem skulle annars orka kämpa vidare?

~ Då ~

Happiness feels a lot like sorrow 

Let it be, you can’t make it come or go 

/L.