Memories.

Vi ska flytta. Vi ska lämna Göteborg och bosätta oss i Frillesås. Jag är glad, jag är lycklig och jag trivs men det är svårt. Jag sitter i lägenheten och packar ihop mitt liv, för 13e gången i mitt liv. Jag har flyttat så mycket att det inte känns som en stor grej egentligen men denna flytten är extra jobbig. Jag trodde inte att jag skulle känna så här men här sitter jag gråtögd och tänker tillbaka. Det var här jag skulle börja mitt nya liv. Jag har både gått igenom jobbiga saker så som roliga saker i denna lägenhet. Jag har både varit på botten och så högt upp jag kan tänkas komma. Det som är svårast är alla tankar om Ronja. Det var här jag skaffade Ronja. Det här var hennes hem och på något sätt är jag rädd att jag ska glömma henne genom att lämna denna lägenheten bakom mig.

Jag försöker minnas hennes päls, hur hon kändes att klappa. Hur jag kunde gråta i hennes nacka när jag var ledsen. Hur hon låg bredvid mig hela julaftonsnatten när jag kände mig så ensam som jag aldrig tidigare gjort. Hon fanns alltid där för mig. Det finns minnen i hela lägenheten efter henne och jag vill inte lämna det bakom mig, för då har jag inget kvar och jag är inte redo att släppa taget ännu. Jag saknar henne. Varje dag. Jag tänker på henne varje dag. Och jag kan inte sluta gråta. Jag vill inte komma över henne men jag vill kunna skratta åt saker vi gjort, le åt alla underbara minnen men allt jag gör är gråter och jag är trött.

Nu när jag packar ihop så hittar jag Ronja överallt. Hennes sträva stickiga päls ligger i alla gömmor som inte dammsugits, hennes leksaker, hennes matskål och hennes favoritplatser. Jag ser henne ligga på alla de ställen som hon brukade ligga på men när jag tittar igen så finns hon inte här. Och hon kommer inte tillbaka. Och jag vill inte inse det. Jag vill inte gå vidare. Det är för jobbigt.

Jag försöker verkligen fokusera på annat men allt jag kan tänka på är henne. Och jag klarar inte av att tänka på bra stunder vi haft utan helt plötsligt slår det mig, att hon inte kommer tillbaka och då ångrar jag mig. Jag ångrar allt jag gjorde som inte var rätt, alla gånger jag skällde på henne för att mitt tålamod tröt och alla gånger jag valde att göra annat än att leka med henne och uppskatta henne. Jag vet att jag och Tommy gav henne all kärlek vi har att ge men jag kan ändå inte sluta tänka på vad jag kunde gjort mer. Jag kan verkligen inte hjälpa det för jag kan inte få de tankarna ur huvudet. Och jag vet inte vart jag ska ta vägen.

Nu ska jag försöka fortsätta och hoppas på att kunna fokusera på allt bra jag har och inte på allt jag inte har för jag har så oerhört mycket positivt i mitt liv.Jag har min fina fina älskling, vi har vår lilla Fox och jag har en familj och vänner som jag uppskattar till max. Det är bara svårt just nu.

It took so long

To realize'

That I can still hear

Her last goodbyes

Now all my days

Are filled with tears

Wish I could go back

And change these years
I'm going through changes

/L.

WSPA!

Stöd WSPA, det gör jag!

/L.

Saknade vänner.

Idag har varit en bra dag och jag mår ganska bra. I förmiddags åkte jag och Tommy till Tvååker och kollade på hundutställningen där. Där stötte vi på Becca och Robban och deras underbara dogosar Bella och Dunken. Jag ser så mycket av Ronja i både Dunken och Bella, dom är verkligen kanon fina och jag insåg att jag vill gå vidare och antagligen köpa en dogo till. Jag kommer aldrig kunna ersätta Ronja, det är omöjligt och det vill jag inte. Men jag saknar så mycket som hon gav, som jag vet att en ny Dogo kan ge för de har sina fina egenskaper alla dogosar. Dom vill vara nära och dom är oerhört kärleksfulla och dom inser aldrig att dom är så stora som dom är. Ronja förstod aldrig hur stor hon var, hon kunde sätta sig ner i Tommys knä och hade inga problem alls med att nästan hela hennes kropp var utanför hans knä, hon tyckte hon satt helt perfekt. Idag satt sig Dunken i Tommys knä och jag tänkte på min fina Ronja. Gud vad jag saknar henne. Imorgon är det 3 månader sedan hon försvann och jag gråter bara jag skriver det här men jag vet att vi gjorde rätt, men det gör inte att jag saknar henne mindre för det.

Jag har börjat titta runt bland Dogo kennlar så vi får se om det blir en liten buse till snart, vem vet. Jag tror att Fox skulle må bra av att få en ny kompis hemma också, efter att han förlorade Ronja.

Efter utställningen åkte jag och Tommy in till stan och kollade lite bilar på Wheels & Wings och prövade också en ny pizzeria som sade sig ha "Varbergs största pizza" vilket var mer än sant. Jag kan ju säga att jag inte kommer äta där igen. Det var lite mycket för mig att få en pizza i familjepizza-storlek!

Ikväll är jag hemma med mina bröder och det blir en lugn kväll med film och mys.

/L.

Hurt.

Det gör ont i mig, mitt hjärta sviktar.

Min största rädsla är att jag inte längre ska kännas hennes närhet.

Rädslan får mig att vackla.

Jag vet att jag en dag kommer stå bredvid henne,

tills dess finns hon i mitt hjärta.

Mitt hjärta lever för henne.

Jag känner mig överkörd,

likt en ångvält som väller fram över asfalten.

En saknad, en sorg.

En sorg, svart som svart granit.

Ikväll känner jag det.

Och jag saknar,

jag kvävs.

Jag vill bara ha tillbaka min närhet.

Ångesten, paniken och sorgen

äter upp mig ikväll.

/L.

Sister, sister.

Åh, min fina syster. Hon är fin. Vi har verkligen haft våra up's and down tillsammans men nu är vi tajtare än någonsin innan. Och nu ska vi resa tillsammans om en månad, bara vi. Första gången vi åker tillsammans bara jag och Kira vilket ska bli så sjukt galet kul.

Taggar, taggar, taggar!

I wanna show you all my love
I wanna be the only one
I know you like nobody ever, baby

Genom eld.

Nu sitter jag på tåget på väg ifrån Hestra. Jag har spenderat de sista två dagarna hos min fina vän Susse. Igår blev det att förbereda för studenten för Thessan idag. Idag har varit fullt upp med att ordna med allt innan Thessan sprang ut klockan två. Jag minns än idag lilla Thessan som bara var 13 år när vi först möttes den där dagen jag och Susse flyttade in i samma kollektiv i Falkenberg. Idag såg jag tårögd Thessan ta studenten. Våra fina systrar har båda blivit stora. Det är med stolthet jag säger Grattis till Therese idag på sin stora dag! Nu är det ett nytt steg ut i livet som gäller.

Jag har tänkt på en sak Susses mamma Anneli, som för övrigt alltid varit som min fina extramamma under åren som gått, som sade att det är strongt och fint att jag och Susse som faktiskt bara bodde 2 veckor tillsammans i Falkenberg, än idag är så ler och långhalm. Jag tror att vi redan från början visste att vi alltid ville vara vänner och kämpade därför extra mycket för att hålla ihop. Det är jag oerhört glad för idag då Susse är min bästa vän och jag vet, att vi alltid kommer vara vänner. Amicitia!

Jag ser ut genom fönstret hur träden far förbi i en väldig fart och tänker tillbaka på alla mina tågresor till och från Norge. Jag saknar den tiden, det livet och den lyckan det gav mig. Det var stressigt, omständigt och ibland jobbigt men det gav mig inre stimulans. Jag saknar det, ofta.

Igår var jag hos läkaren och vi kom överens om att sätta in även an antidepressiv medicin som komplettering till mina stämningsstabiliserande. Vi får se hur det blir efter att jag vant mig vid dom. Hon önskade också att jag skulle höja min arbetsträning vilket skrämmer mig lite. Jag vet inte om det är tanken på att börja ta tag i saker på riktigt och få in rutiner igen eller om jag bara är rädd att jag inte ska vara redo och inte klara av det. Jag vill ju så gärna! Jag tror jag har intalat mig själv att jag är väldigt skör så att minsta lilla extra pushning kommer ta mig tillbaka 10 steg vilket jag verkligen inte vill, därför skrämmer det mig lite.

Jag är för övrigt fortfarande förkyld vilket inte är så roligt. Dagen planeras att bli lugn med mycket filmtittande och jag ska bänkra upp mig med massa kuddar och täcken och tycka synd om mig själv.

/L.

Next chapter.

Jag har bestämt mig för att sluta vara deprimerande och ta tag i allt igen. När Ronja försvann så försvann en stor del av mitt liv. Hon var en stor del av början på mitt nya liv. Mitt nya bra liv och när hin försvann så kändes det som att jag gick tillbaka till samma plats som jag befann mig på för 1,5 år sen och det var ingen trevlig syn och jag vill aldrig komma dit igen.

Men, jag har haft ett år med min fina hund och hon har gett mig så mycket. Så mycket styrka och så mycket kärlek att jag nu måste gå vidare och ta med mig allting hon gav mig. Jag har en underbar fin pojkvän som har stöttat mig varje dag sedan vår darling försvann och det betyder så mycket. Jag tror att jag har glömt i hela processen att det även var hans hund som försvann och jag har dåligt samvete för att jag inte kunnat finnas där för honom utan varit så upptagen med mitt eget dåliga mående. Jag tror inte att jag tackat honom för det men jag är så tacksam. Tacksam för att han alltid finns kvar och stannar vid min sida. Han är en helt otrolig människa min fina Tommy. Han ger mig livet tillbaka varje gång jag tror att jag förlorat det. Han visar mig alltid till nya ljus i mörkret och bara hans närvaro ger mig sån trygghet. Han är oerhört fin mina älskling.

Nu sitter jag hemma hos mina föräldrar i Varberg och umgås med min pappa och mina fina småbröder när min mamma och syster är ute på äventyr i Turkiet. Vi har haft några fina dagar tillsammans nu. Det är roligt att vara hemma och jag trivs här.

Ikväll blir det lite födelsedagsmiddag med Tommys pappa som fyller 50 år. Grattis till det!

Nu ska jag fixa iordning mig så jag är klar tills vi ska åka!

Och, jag kom precis på att jag saknat att blogga så räkna med fler uppdateringar!

If an angel came down to me
Asked what I would do differently
I would say nothing you see
I have loved someone truly
And if I do not see tomorrow
You know it's gonna be alright
Cos I got my baby right by my side
And if the rain ain't falling
And the sun ain't shining
It makes no difference to me
I'm right where I wanna be, and

If tonight is my last, what I gotta do
And if tonight is my last, I wanna spend it with you
And if the sky falls down it's gonna be alright
Cos I got you here tonight

/L.

May it be.

Saknaden efter Ronja överväldigar mig ibland. Man kan verkligen inte förklara den förlusten och människor som inte själv haft en hund som de förlorat kan förstå. Ronja var verkligen mitt allt och nu är hon borta och det gör verkligen ont. Så himla ont.

Och på kvällarna är det värst. Tomheten & saknaden. Det finns inget värre. Och ikväll finns det där igen. Sorgen, saknaden och tomheten

Jag är inte religiös och tror inte på något speciellt men jag vill gärna tro att min fina älskade bebis kollar ner på mig och alltid finns med mig. För jag känner henne nära mitt hjärta.

/L.

Love never dies

...som en vän till mig kommenterade på det foto på Ronja där jag berättade att hon somnade in i Söndags. Och min kärlek till henne kommer aldrig försvinna. Jag skaffade Ronja i Augusti 2010 och hon har sedan dess varit min ängel. Hon har gett mig mer än jag någonsin kan förklara för någon. Ronja tog del av mitt nya liv. Tillsammans med Tommy och lille Fox var hon en del av vår familj. Tomrummet som hon lämnat efter sig kommer aldrig att kunna fyllas. Men det vi kan göra är att minnas alla underbara stunder med henne, för det finns det många av. Jag tittar tillbaka på bilder från alla fina stunder tillsammans med vår älskling och minns. Minns hur fin hon var, alla våta pussar man fick när man kom hem efter att hon vart ensam, att hon alltid lade öronen bakåt och lyssnade när hon hörde ordet mat för det gillade hon. Hon var helt tokig i mat. All mat, allt från gurka till kycklingben som hon en gång knyckte från vår soppåse i köket.

Minnena med Ronja kan ingen ta från oss. De kommer alltid finnas kvar i våra hjärtan. Vår älskling är borta men hon kommer alltid finnas hos oss. Jag saknar henne något enormt och allt som påminner om henne här hemma får mig att brista ut i gråt men jag ska minnas henne med ett leende på läpparna och inte med en tår i ögat. För hon är värd att se oss lyckliga.

Nu ska jag ta tag i allt som vi kommit efter med. Livet går vidare trots att det är svårt. Men jag har en underbar pojkvän och en annan liten buse här hemma som jag ska ta tillvara på extra noga nu.

Hate will fuel your rage,
Drugs will get you high,

Money buys respect,
Love will get you by.

/L.

Dag 25 – En första:

Jag har länge funderat över vad jag ska skriva om i detta inlägg men så sade min pojkvän helt plötsligt: En första; hund. Och då kändes det så självklart att det ska handla om min första hund, min älskade Ronja. Jag hämtade Ronja i början av augusti 2010. Det var Ronja som tvingade mig att gå upp varje morgon och ta tag i mitt liv och det gjorde jag. Hon gav mig rutin på hela min tillvaro och en bra struktur. Hon gav mig min glädje inför att ta mig utanför dörrarna tillbaka.

Ronja är en Dogo argentino tik som idag är 9 månader. Hon är så vacker och hon börjar bli en stor och ståtlig tjej. Hon är busig och väldigt envis och tycker om att pussas. Hon är i stort behov av uppmärksamhet och får hon inte den uppmärksamhet hon kräver så ser hon till att hitta på massa bus så att hon får annan uppmärksamhet!

Ronja tycker om att busa med vår andra lille bus, lille Fox och hon är mattokig. Hennes favoritsyssla om hon blir lämnad ensam hemma lös i lägenheten är att hoppa upp på bordet och äta upp mattes och husses kvarglömda matrester och annat kul att sätta tänderna i. Detta uppskattar inte vi dock.

Min lilla Ronja är min ängel. Hon får mig alltid att le och aldrig innan har jag kunnat förstå vilken oerhörd fin och viktig relation man får mellan människa och hund. Hon är något av det bästa jag har och jag kommer alltid kämpa för min lilla Ronja.

/L.

Into the arms of angels.

Idag var mamma och Lotta här och hälsade på vilket var jätte trevligt. Lotta tipsade mig om många saker när det gäller Ronja och de tycka om varandra mycket båda två. Dom var så fina tillsammans! Min fina lilla Ronja är så underbar, gud vad jag älskar denna hunden. Hon har gjort så mycket för mig redan efter bara 6 månader. Hon är mitt allt den lilla busen.

Det var roligt att träffa Lotta igen för vi hade mycket att prata om och det var lika givande som vanligt. Tack gode värld för denna människa! Hon har alltid varit som min extramamma och visst kan vi vara oense om mycket ibland men vi ger aldrig upp vår kontakt. Nu är det nya tag som gäller!

Nu blir det film och koppla av lite.

/L.

Dag 19 - Detta ångrar jag:

Det finns mycket jag ångrar i mitt liv, men 2010 är det året där mest skit hände. Hade jag kunnat hade jag gjort om väldigt mycket saker men det är bättre att se framåt. Jag ångrar att jag umgicks med människor som gjorde mig mer illa än glad. Jag ångrar att jag lät människor stampa på mig och utnyttja mig och jag ångrar att jag inte förstod att min familj och mina vänner var på mig ofta för att de brydde sig och älskar mig. Jag ångrar att jag inte gav mer kärlek till människor i min närhet och att jag prioriterade fel. Jag ångrar också att jag tog fel val, den lätta vägen allt för många gånger.

Men idag är det skillnad. Jag är bättre på att uppskatta människor jag älskar och jag vet att jag gör andra glada och att jag finns där. Min kärlek till min familj och vänner är större än någonsin förut, för trots alla fel jag gjort, finns de viktigaste människorna kvar i mitt liv. Så, tack för att ni aldrig ger upp mig och alltid finns kvar.

/L.

Dag 18 - Min favoritfödelsedag

Min favoritfödelsedag är nog min 21 års dag. Det var första födelsedagen jag fick fira med mannen i mitt liv. Min Tommy bjöd ut mig på middag och på kvällen var det lite folk här. Det var en fin födelsedag och den spenderades men människor som står mig nära om hjärtat. Det är vad allt handlar om. Det är lycka.

/L.

Dag 17 - Mitt favoritminne

Mitt favoritminne är ett fint minne. Det är kylig eftermiddag i Varberg och jag och Sara står uppe på fästningen och försöker desperat att gräva eth hål i marken med våra små spadar vi tagit med oss. Vi ska begrava en liten låda med fina minnen i. Efter att vi grävt en lång tid så ger vi upp och tar upp sakerna och lägger de i en påse istället och den får plats i det lilla hål vi åstadkommit. 

Vi svär på att det ska förbli vår hemlighet vart vår låda befinner sig. Några timmar senare på kvällen, skolavslutningskvällen, springer vi upp igen och kollar så att det fortfarande liger kvar och det gör det.

Kvällen var fin. Vi var båda kära, glada och lyckliga. Det är en kväll att minnas, en fin kväll med min bästa vän för alltid, min Sara. Jag kommer aldrig glömma den kvällen. Det är ett fin minne som alltid kommer stå mig nära hjärtat. 

A&F.

/L.

Tusen dagar härifrån.

Jag saknar någon. Denna någon är min syster. Vi har våra dåliga stunder men i vanliga fall så brukar det gå över. Men nu, det är jobbigt. Jävligt jobbigt och det känns som att det inte spelar någon roll vad jag gör, för det för det samma. Just nu så håller känslan på att gräva sig under ytan på mig och det gör ont, väldigt ont. Och jag tycker inte om det.

Forgive, sounds good
Forget, I’m not sure I could
They say time heals everything
But I’m still waiting

/L.

1500 Marschaller Göteborg.

På söndag, den 19e December så samlas man utanför Domkyrkan i Göteborg för att tända 1500 Marschaller för en nollvison mot självmord. Kom dit!

/L.