onsdag 22 juni 2011

Hurt.

Det gör ont i mig, mitt hjärta sviktar.
Min största rädsla är att jag inte längre ska kännas hennes närhet.
Rädslan får mig att vackla.

Jag vet att jag en dag kommer stå bredvid henne,
tills dess finns hon i mitt hjärta.
Mitt hjärta lever för henne.

Jag känner mig överkörd,
likt en ångvält som väller fram över asfalten.
En saknad, en sorg.
En sorg, svart som svart granit.

Ikväll känner jag det.
Och jag saknar,
jag kvävs.
Jag vill bara ha tillbaka min närhet.

Ångesten, paniken och sorgen
äter upp mig ikväll.

/L.

tisdag 21 juni 2011

Sister, sister.

Åh, min fina syster. Hon är fin. Vi har verkligen haft våra up's and down tillsammans men nu är vi tajtare än någonsin innan. Och nu ska vi resa tillsammans om en månad, bara vi. Första gången vi åker tillsammans bara jag och Kira vilket ska bli så sjukt galet kul.

Taggar, taggar, taggar!

I wanna show you all my love
I wanna be the only one
I know you like nobody ever, baby

lördag 11 juni 2011

Genom eld.

Nu sitter jag på tåget på väg ifrån Hestra. Jag har spenderat de sista två dagarna hos min fina vän Susse. Igår blev det att förbereda för studenten för Thessan idag. Idag har varit fullt upp med att ordna med allt innan Thessan sprang ut klockan två. Jag minns än idag lilla Thessan som bara var 13 år när vi först möttes den där dagen jag och Susse flyttade in i samma kollektiv i Falkenberg. Idag såg jag tårögd Thessan ta studenten. Våra fina systrar har båda blivit stora. Det är med stolthet jag säger Grattis till Therese idag på sin stora dag! Nu är det ett nytt steg ut i livet som gäller.

Jag har tänkt på en sak Susses mamma Anneli, som för övrigt alltid varit som min fina extramamma under åren som gått, som sade att det är strongt och fint att jag och Susse som faktiskt bara bodde 2 veckor tillsammans i Falkenberg, än idag är så ler och långhalm. Jag tror att vi redan från början visste att vi alltid ville vara vänner och kämpade därför extra mycket för att hålla ihop. Det är jag oerhört glad för idag då Susse är min bästa vän och jag vet, att vi alltid kommer vara vänner. Amicitia!

Jag ser ut genom fönstret hur träden far förbi i en väldig fart och tänker tillbaka på alla mina tågresor till och från Norge. Jag saknar den tiden, det livet och den lyckan det gav mig. Det var stressigt, omständigt och ibland jobbigt men det gav mig inre stimulans. Jag saknar det, ofta.

Igår var jag hos läkaren och vi kom överens om att sätta in även an antidepressiv medicin som komplettering till mina stämningsstabiliserande. Vi får se hur det blir efter att jag vant mig vid dom. Hon önskade också att jag skulle höja min arbetsträning vilket skrämmer mig lite. Jag vet inte om det är tanken på att börja ta tag i saker på riktigt och få in rutiner igen eller om jag bara är rädd att jag inte ska vara redo och inte klara av det. Jag vill ju så gärna! Jag tror jag har intalat mig själv att jag är väldigt skör så att minsta lilla extra pushning kommer ta mig tillbaka 10 steg vilket jag verkligen inte vill, därför skrämmer det mig lite.

Jag är för övrigt fortfarande förkyld vilket inte är så roligt. Dagen planeras att bli lugn med mycket filmtittande och jag ska bänkra upp mig med massa kuddar och täcken och tycka synd om mig själv.

/L.