Mellan psykiatrins händer.

För ca 2 månader sen remitterade min läkare mig i Göteborg till VPM i Kungsbacka och jag fick en tid tre månader senare, alltså så är det 1 månad kvar. Jag har på 1 år gått upp 40 kilo, något som jag mår jätte dåligt över. I fass står det; "Viktuppgång har rapporterats hos patienter som har behandlats med quetiapin och bör övervakas och hanteras på kliniskt lämpligt sätt i enlighet med använda riktlinjer för antipsykotika". Idag ringde jag till VPM i Kungsbacka och frågade om det fanns en tidigare tid jag kunde få på grund av att jag vill byta mediciner så fort som möjligt eftersom att jag gått upp så mycket i vikt men också för att jag har börjat få mardrömmar varje natt och varje morgon vaknar jag och mår sjukt dåligt. Även abnorma drömmar och mardrömmar är en biverkning av Seroquel som jag äter. Jag har även haft blodbrist som också är en mycket vanlig biverkning. Personen som svarade i växeln lyssnade på mig när jag berättade om hur jag hade det och att jag ville byta mina mediciner snabbt och sade; "men lite viktuppgång kan man ju inte se som något akut. Och mardrömmar kan man leva det. Vi har mycket att göra här så du får vänta på din tur som alla andra." Fatta att jag blev chockad.


Självklart förstår jag att det är få tider men att veta att de faktiskt har akuttider men inte anser att jag behöver en, det är jävligt svårt att förstå. Men har rätt att säga att jag mår mindre dåligt bara för att jag inte just nu har självmordstankar eller har ett självdestruktivt beteende? Jävla skit psykiatri.

Var finns alla polarna?

Idag satt jag på vagnen hem från skolan och satt och funderade över hur världen egentligen är funtad, något man aldrig borde göra. I vagnen tillsammans med mig satt det bland annat en liten, liten tant med en söt rosa mössa, en kvinna vars shoppingpåsar kom från märken jag inte ens kan uttala och fyra hemlösa, två av dem var också Faktum försäljare. Jag älskar för övrigt Faktum och fick köpt en i veckan för första gången på hur länge som helst, har aldrig haft pengar att lägga på det förut. Minns alla gånger jag passerade centralen både i Göteborg och Oslo när jag jobbade. Varje månad blev det ett nytt inköp av Göteborgs Faktum och Oslos =Oslo, jag tycker är båda tidningarna är jätte bra. Och att det finns något sånt att göra för folk med taskiga levnadsförhållanden är fint. När jag läste tidningen såg jag att de startat upp ett samarbete med Skåne så att nu också Skånes hemlösa kan sälja faktum i bland annat Malmö, Lund och Helsingborg, detta är kanon bra och var ett riktigt bra move för Faktum i Göteborg. Nu så finns det både Göteborgs lokala sidor och lokalsidor om Skåne. Mer läsning är aldrig fel! Nu vill jag bara ha 2012's Faktum kalender också!

Tillbaka till vagnen. När jag satt där så lyssnade jag på den ena killen av Faktum försäljare. Han pratade med en vän precis framför mig och jag kunde inte låta bli att tjuvlyssna. Han kom in på vänner, och hur många som har försvunnit. Han pratade om att han hade haft många vänner, bra vänner och bra människor men som nu hade försvunnit och han undrade vad han hade gjort för att han fått vara kvar. Varför hade han överlevt allt han gått igenom, när andra inte gjort det, som levt precis likadant.  Jag tyckte det var himla fint sagt av honom. Jag blev faktiskt rörd av det samtalet. Livet är skört och det är ofta bara en hårfin skillnad på att leva och dö. Jag hörde ungefär samma sak på Så mycket bättre i näst sista avsnittet när det var Mikael Wiehes dag. Han pratade om att han hade haft vänner som gått bort och att del av honom försvann när hans vänner försvann. Tyckte att det var så fint sagt. Och sant. Mina få allra bästa vänner har alla en speciell plats i mitt hjärta, som skulle bli tomt om dom försvann. På vagnen uppkom många funderingar och när jag väl börjar filosofera så kan jag hålla på ett tag! Vi är alla människor. Oavsett vad vi har för kläder, vem vi känner, vad vi arbetar med, hur vi bor eller vad vi heter. Vi är alla bara människor. Ibland är det svårt att vara människa. Efter att ha hört mannen prata i vagnen kom tankarna upp om varför vi lever som vi gör, och varför livet ser ut som det gör för vissa.

Vem är det som bestämmer vem som ska dö och vem som ska leva? Jag har under de sista åren hört om många människor som gått bort, som stått bland annat mina föräldrar nära, som levt under riktigt hårda förhållanden under 10 eller 20 år men tagit sig i kragen, blivit rena och på riktigt, ordnat upp sina liv men nu, dött. Av helt andra anledningar. Och jag har ibland så svårt att förstå det. Jag tror att det är mycket därför jag alltid haft svårt att ha en tro, att tro på att det finns någon som vakar över oss och hjälper oss på traven i våra liv när vi har det svårt. Varför blir barn sjuka i cancer, varför kan en 18-åring ta livet av sig och varför händer det saker som gör våra liv till ett helvete?

Jag tror på att man ska vara en bra människa. Göra bra gärningar och behandla människor som du själv vill bli behandlad. Jag tycker att man ska älska, och inte hata. Något jag strävar efter och tränar på varje dag. Det är svårt att älska, och ibland lättare att hata. Jag tror att det bara är vi själva som bestämmer våra öden och hur vi ska leva. Jag tror att man blir belönad om man lever som man lär. Och jag tror att man måste älska sig själv innan man kan älska någon annan. Jag försöker varje dag att älska mig själv för då vet jag att andra lättare kan älska mig. Och jag älskar andra. Ars amandi.

För några månader sen fick jag reda på att en bekant till mig hade gått bort. Det gjorde ont i mig att jag inte fått säga farväl och att jag inte lagt ner mer tid på att prata med honom. Jag träffade H. i Norge och vi började umgås. Även han hade ett hårt liv bakom sig men var nu ren och på väg mot en bra och hälsosamt liv. På grund av tidigare problem hade han problem med några människor. Några som till sist tog hans liv. Vad jag ångrar att jag inte gav han mer tid, för att ge tid är viktigt, väldigt viktigt. Jag minns första gången jag skulle hem till H. Han hämtade upp mig i taxi och innan vi åkte hem till honom så sprang han in på ett bageri i Halsum och skulle köpa "lite fika". Ut kom han med en stor princesstårta, en rosa en! Det var en supermysig eftermiddag och den glömmer jag aldrig. Ibland tänker jag mycket på honom.

No one saves us but ourselves. 
No one can and no one may. 
We ourselves must walk the path.

- Buddha.