The big picture.

Det är svårt att förklara för någon hur man mår och varför man beter sig som man gör. Mitt största problem är nog att jag fortfarande inte har accepterat att jag inte kommer må helt bra igen. Att jag fortfarande kommer ha mina upp, - och nergångar. Visst, det är okej. Jag tänker inte i samma destruktiva baner som tidigare men jag vill fortfarade inte acceptera det för det är svårt, jävligt svårt. Jag är medicinerad och det har absolut gjort en stor positiv skillnad på mitt liv men kan det ändå inte bli lite bättre? Ha lite färre dåliga dagar och må lite lite bättre de dagar som ändå är bra? 

Jag vet att jag inte kan uppnå allt det jag tidigare kunde uppnå och det gör mig ledsen. Och jag tror det mest handlar om ju acceptans. När jag låg inne så fick jag göra en prioriteringslista på de saker som jag ansåg var viktigast just nu, jag prioriterade listen så här:

1. Acceptans

2. Medicinering som fungerar

3. Kunna prata om det som är jobbigt

4. Få mer rutin på sömn, mat och hälsan

Jag har uppnått alla punkter förutom acceptans. Och det gör ont. Det gör verkligen ont när jag försöker inse att mitt liv har förändrats. Att mina framtidsmål och drömmar måste förändrats. Det gör jävligt ont. Jag har fått oerhört myket positiva saker in i mitt liv som jag inte hade fått utan min diagnos som til exempel mitt skrivande i Inblick, och erbjudandet om att bli Attitysambassadör som jag i dagarna fick mitt diplom för. De sakerna är jag oerhört lycklig över att ha fått vara med om. 

Men som sagt. Jag hoppas och jag vill att jag ska kunna njuta av livet och sluta se på mitt liv som något jag förlorat utan hellre se allt det jag, och inte det jag inte har. För jag har så mycket att vara tacksam för.

I was alone, falling free,
trying my best not to forget,
what happened to us, what happened to me,
what happened as i let it slip.

/L.