Over and Over.

Imorgon är det arbetsintervju som gäller och jag är ganska taggad men ändå nervös. Det är nu snart ett år sen jag var ute i arbetslivet och jag vet inte alls hur jag skulle reagera om jag skulle börja jobba nu igen. Jag känner mig redo men frågan är om jag är det. Men, det är bara att testa som kommer visa om jag är redo eller inte. Tiden får avgöra hur det går. 

Veckan är efter imorgon fullspäckad av andra möten och jag längtar tills helgen när det blir lugn och ro igen efter all julstress. Vi behöver lite ro både jag och min fina lilla familj.

Kvällen spenderas med underbara Tommy som kom hem igår från Varberg. Det är alltid lika underbart att ha honom nära mig igen. Det finns inget bättre än känna hans närhet. Småbusarna ligger och sover i sängen och är lika söta som vanligt. 

Runtomkring mig är det kaos som vanligt och jag börjat verkligen tröttna på att aldrig kunna känna ro i kroppen, utan att något måste inträffa. Just nu är det för mycket för att jag ska kunna lägga ner energi på det. Och det är svårt att förklara för människor vad som händer för det är för stort och för komplicerat för att kunna förklara det för ens vänner. Och det känns jobbigt. Jag får helt enkelt försöka ta itu med det och hoppas på det bästa. Efter regn kommer solsken sägs det. Vi får se.

Hur blev det så här? Varför blev det så här och hur ska det lösas när alla är emot varandra? Hur ska jag kunna fungera som ett klister när alla drar sig ifrån varandra och inte vill något hellre än att hata varandra. Hur ska jag göra? Vad ska jag göra? Jag känner mig så maktlös och jag hatar det. Jag vill hjälpa, jag vill fixa men det är försent. Det funkar inte och det ger mig mer sorg än någonsin förr. Jag är helt slut på glädje.

/L.