Hide away.

Ibland, så tröttnar jag verkligen. Jag vill inte. Jag vill verkligen inte. Idag vill jag verkligen inte. Inte alls. Jag är så trött, på allt och inget. Inte på allt men på mycket. Jag vill komma bort, inte bara resa iväg utan komma bort. Bara komma bort men jag vet inte hur. Jag vet bara alla dåliga sätt att komma bort på men inget jag klarar av. Inget jag egentligen vill men som ändå lockar så fruktansvärt mycket.

Och jag saknar. Jag saknar så mycket att det tar all min energi. Jag saknar mig själv, mitt liv, mitt gamla jag och så mycket annat. Det är mycket som fattas mig. Det låter så himla själviskt att säga det, för jag har så mycket som jag är tacksam för, så tacksam för. Men det jag vill ha kan jag inte få. Jag vill vakna en dag utan att min första tanke ska vara att ta min medicin. Min medicin som helt plötsligt har tagit över mitt liv. En medicin som blivit ett beroende för jag vet vad som händer om jag inte tar det. Jag faller, djupt. Och det orkar jag inte, men jag vill slippa medicinerna ändå.

Livet är orättvist och det suger. Och idag orkar jag verkligen inte vara positiv. Jag gömmer mig.

Nobody knows me at all.

/L.