Second Chance

Jag såg att mitt senaste inlägg var den 27/1 2013, nästan exakt år sedan, och tänkte att jag skulle uppdatera bloggen om livet.

Jag studerar till journalist, dock efter en paus men den var välbehövd och välförtjänt. Jag arbetar fortfarande med Gawp, Glöm aldrig William Petzäll stiftelsen, där jag nu är ännu mer engagerad än tidigare och jag trivs verkligen med det.

Vissa människor tycker att man är väldigt naiv när man säger att man en dag hoppas på att kunna påverka till den grad att något förändras i samhället. Jag tycker att det är naivt att luta sig tillbaka och tro att saker och ting ska lösa sig själv. Eller så kanske man inte bryr sig alls, och det tycker jag är väldigt tråkigt då vi behöver finnas till för varandra. Jag som har ett hem, en familj, vänner och en hyfsat bra ekonomi bör göra det jag kan för att de som inte har det så ska få det bättre. Vi ska alla leva på samma villkor. Att tro att vissa är mindre värda för att de lever ett annat liv än en själv är så genomskinligt. Människor föds med olika förutsättningar, hur kan vi då kräva och tro att alla ska kunna växa upp och lyckas på samma sätt. Det är i princip omöjligt. Självklart finns det de som klarar av att ta sig från slum, missbrukuppväxt, fattigdom till något mycket bättre, men det är otroligt tufft och man behöver stöd, från både samhället och andra människor. Det är också samhällsstödet som brister vilket är så fel.

Jag kommer aldrig sluta kämpa för att alla människor ska leva med samma rättigheter och, självklart, skyldigheter.

Till Gawp. Jag har fått mycket kritik mot stiftelsen, det har vi alla fått som arbetar med den. Jag vill förklara hur saker och ting ligger till för det är viktigt för mig att människor vet vad vi arbetar för, och, inte arbetar för.

För ungefär 1 år sedan fick jag höra om en klädinsamling där man samlade in och delade ut kläder till behandlingshem. Jag tog kontakt med Kamal som jag sedan tidigare studerat med och visste vem han var. Jag fick veta att William Petzäll startat klädinsamlingen innan han gått bort i en överdos i september 2012.
Efter att William gått bort tog Kamal, som var nära barndomsvän till William, över insamlingen. Tanken var att den sista försändelsen skulle göras av Kamal men han fick sedan ta en stor roll i den stiftelse som Svenska Brukarförening startade till Williams minne. Sedan dess har arbetet flutit på och ambassadörer tillkommit, som mig själv, och stiftelsen har utvecklats till att arbeta för
en bättre narkotikalagstiftning och allmänna bättre villkor för människor som brukar både legala och illegala droger.

Jag kände inte William men jag känner Kamal och han är en människa med en oerhört hög moral och värdig människosyn, som enbart arbetar för ett mer rättvist och bättre samhälle. Jag är väl medveten om att William var med i Sverigedemokraterna och jag har all anledning i världen att inte sympatisera med SD. Dock så var William också människa. En människa vars liv kantades av en drogproblematik som tillsist tog hans liv. William är bara en i mängder för oss som inte kände honom men han har en underbar mamma som tvingas leva vidare sitt liv utan sin son. Han hade vänner. En hel familj som älskade honom. Han hade allt det som de flesta andra människor som dör av samma anledning har. För mig har William blivit en symbol för det vi arbetar för. Inte för att han är viktigare än någon annan, men för att han hade fler möjligheter att kunna få hjälp än många andra, men fick det ändå inte vilket enligt mig säger mycket.

William umgicks även en hel del med Kamal innan han gick bort och han hade ändrat sin syn på både samhället och människor. William var då inte den William som firade när SD kom in i riksdagen, han visste bättre nu och han kunde erkänna det. Tyvärr så fick inte hela världen reda på Williams stora livsförändrade syn innan han gick bort vilket gör att man väldigt snabbt dömer ut honom. Det gör mig väldigt ledsen.

Jag anser att människor förtjänar en andra chans, en möjlighet till förändring. Det är få som vill ge William det vilket också påverkar vårt arbete då vi anses hedra William som sverigedemokrat, när vi i själva verket hedrar alla de som fått offra sitt liv för en narkotikapolitik som inte fungerar. Vi hedrar och vill att man minns ALLA som man förlorat för alla är lika viktiga. Jag hoppas därför att vi en dag kommer till stånd med en förändring så jag slipper skriva om fler William.

Jag är stolt att vara en del av Gawp. Jag är stolt för att jag träffar människor som gått igenom helveten men överlevt. Varje ny människa och livshistoria gör mig till en ödmjukare person.
Jag är stolt att få arbeta med Kamal som är en underbar människa med en drivkraft som få människor har. Han ger mig motivation till att fortsätta arbeta trots motgångar och nedslag i form av att fler människoliv släcks och att politiken är svårstyrd. Jag är stolt över att kämpa för alla människors lika villkor och jag är stolt över att jag önskar att alla människor i en viss sträckning ska få en andra chans.

Jag hoppas av hela mitt hjärta att andra också kan göra det.

/L.

Matters of the heart.

Just nu befinner jag mig precis där jag vill vara i livet. Jag har börjat studera på Journalistprogrammet och får skriva hela tiden vilket jag älskar mer än något annat. Jag har också möjlighet att skriva om det som jag tycker är viktigt och sedan kunna använda mina texter till något användbart. Jag ska börja arbeta aktivt med missbruks-politiken och sätta mig in mer i narkotikalagstiftningen för att kunna påverka saker och ting som jag anser inte fungerar i dagens samhälle. Det kommer att ske många förändringar i mitt liv det kommande året, som jag varmt välkomnar. Jag är så glad och redo för alla nya mål och tankar som jag har kommit till insikt om. Det finns så mycket jag vill förändra och tillsammans med andra kan jag arbeta mot ett gemensamt mål. Jag kommer att gå med i andra projekt också men dessa är inte klara ännu så de väntar jag med att berätta. Just nu så är det fullt upp i skolan, vilket är superkul. Jag har redan planerat flera veckor framåt vad jag ska göra för texter så nu är jag så taggad på att sätta igång. Än så länge ser mig planering ut som följer:

• 1/2: Intervjua Kamal för Personporträtt
• 6/3: Deadline Personporträtt

• 4/2: Deadline Litteraturuppgift

• 15/2: Deadline uppdraget

• 15-25/2: Research inför Reportaget
• 26-28/2: Intervjuer i Stockholm med olika personer till reportaget (Antagligen?)
• 25/3: Deadline Reportage

Som sagt så är det fullt upp men det är precis så jag vill ha det! 

/ L. 

Fotoklok.se

Nu har jag äntligen gjort klart min fotohemsida och har publicerat alllting. Även Portfolion är nu uppdaterad. Jag erbjuder även bröllopsfotografering och i alla paket så ingår det en fotobok med några väl utvalda bilder från den speciella dagen. Jag tittade runt på internet och letade efter en sida där man kunde föra fotoböcker på, gärna som var specialinriktade på Bröllop.

Efter några sökningar kom jag in på Fotoklok.se, som hade utnämnts till Bästa Fotoboken i både Fotosidans Magasin och Kamera och Bild. De hade böcker i många olika storlekar och dessutom med ett eget Bröllopstema, som passade jätte bra till mina Bröllopspaket! Jag testade att göra en bok med bilder jag hade från ett Bröllop jag fotat nyligen och blev jätte nöjd med resultatet. Jag tänker definitivt använda sidan i fortsättningen till mina kommande kunder.

Ska också göra en Fotobok som present nu, älskar att sitta och gå igenom massa bilder och pussla ihop en fin minnesbok med fina ord bredvid. Det är min Lördagskväll! Jag länkar till sidan här, så kan ni själva beställa en finfin Fotobok! 

Här är resultatet av mitt testexemplar:

/L.

New Year.

Jag tänkte börja det nya året med en ny lista som jag hittade på en blogg idag. Jag skrev en liknande lista förra året och jag tyckte det var ganska kul och då min blogg är mer eller mindre död nu för tiden och jag saknar att skriva så tyckte jag att det var en bra idé att börja på en ny. Så här ser den ut:

Dag 1 – Lite om mig själv
Dag 2 – Morgon rutiner
Dag 3 – En rolig kväll
Dag 4 – Det här stör mig
Dag 5 – En nytagen bild på mig & 10 faktapunkter om mig själv
Dag 6 – 10 saker jag gillar
Dag 7 – Min bästa vän
Dag 8 – Ett pinsamt minne
Dag 9 – Vad jag hade på mig idag
Dag 10 – Det här saknar jag, (kan vara djur, människa, vad som helst)
Dag 11 – Det här är jag dålig på
Dag 12 – Det här är jag bra på
Dag 13 – Det här har jag i min väska
Dag 14 – En sak jag ska göra innan jag blir 30 år
Dag 15 – Mina drömmar
Dag 16 – Det här är jag beroende utav
Dag 17 – Mitt favoritminne
Dag 18 – Det sjukaste jag har gjort
Dag 19 – Vilken sport jag tränar/tränat & åsikt
Dag 20 – Någon jag vill byta liv med en dag, & varför
Dag 21 – Det här får mig att gråta
Dag 22 – Någon jag ser upp till
Dag 23 – Något som får mig att må bra
Dag 24 – Mina produkter jag använder
Dag 25 – Min favorit bild
Dag 26 – Mitt/mina syskon
Dag 27 – En hemlighet
Dag 28 – Mina rädslor
Dag 29 – Mitt bästa köp
Dag 30 – Den här månaden

Första dagen kommer jag alltså skriva om mig själv, vilket jag i och för sig gjort ganska mycket innan i bloggen så det kommer bli ganska kortfattat. Dock har det väll tillkommit en del nya saker om mig som kan vara kul att skriva med. Så, dags att skriva nästa inlägg!

Hopes & Dreams.

Det finns så mycket jag vill göra i livet. Ändå sedan jag var liten har jag velat förändra världen. Jag ville rädda mänskligheten och skapa fred på jorden. Jag insåg ganska snabbt att detta var ett omöjligt jobb för en 10-årig flicka. Jag ville då istället utbilda mig till läkare och jobba i världens alla utsatta länder för att skapa en bättre värld för människor som inte hade det som jag har; ett hem, mat på bordet och en chans till en utbildning. Men livet ville inte det jag ville och min väg gick inte genom läkarutbildningen. Men jag har insett att man inte behöver rädda världen för att göra en skillnad. Jag vill fortfarande göra en skillnad och jag har så många tankar och känslor som jag inte kan sätta ord på som jag måste få utlopp för. Jag vet vad jag vill och jag vet att jag kan ta mig till mitt mål med hjälp från andra som vill samma sak som jag; skapa ett bättre samhälle där alla människor har samma rättigheter och ges samma respekt. För mig är det en självklarhet att vi som människor ska ge samma respekt till andra som vi själva vill ha, oavsett vad vi kommer ifrån och hur vi lever. Vi drabbas alla i livet någon gång av problem, vissa större, andra mindre. Det ska aldrig få definiera ens värde eller vem man är. 

Jag tänker börja arbeta aktivt med mina åsikter och få göra mina tankar till verklighet. Kanske kommer det att hjälpa en människa, vilket jag i så fall kommer vara överväldigad av. Många bäckar små.

I've been here before I'm familiar with the pain
But I ain't running no more there's one thing changed
Ain't going down this timeThis time I ain't going down

/L.

Happiness was never mine to hold.

Jag har tänkt mycket på lycka och hur lyckan har passerat i olika skeden i mitt liv. Jag undrar hur det kommer sig att lyckan uppenbarar sig i vissa fall och uteblir i vissa. Enligt psykologiguiden så innebär lycka: 

"Lycka" kommer från det medeltidsholländska ordet gheluc av okänt ursprung, vilket gett den tyska formen Glück (medeltidshögtyska gelücke) på engelska good luck, vilket gett luck i betydelsen "tur", att lyckas med något (tack vare att man har turen eller ödet på sin sida).

Grundtanken var alltså att man åstadkom eller fick precis det som man ville (av en tillfällighet, genom ödets nyck eller av egen kraft. I nutida psykologi och filosofi är detta fortfarande en viktig aspekt av begreppet lycka (som en upplevd känsla): att den infinner sig när man "lyckas" med något eller det av en slump "lyckas" för en med något man kan glädja sig åt.

Jag har tänkt tillbaka mycket sista tiden på när jag låg inne och på vissa ögonblick som både känns som de jobbiga i mitt liv men samtidigt är det de som gett mig mest i mitt liv. Jag har också tänkt på hur lycka kan uppstå i livets värsta fall av misär. När jag lades in så vad jag på en botten av en tunna som jag aldrig trodde jag skulle komma ur. Väggarna var milslång höga och det fanns inte en chans att jag skulle klara att klättra upp och ta mig ur. Jag hade försökt, hur många gånger som helst. Så min inläggning, och min tid på den psykiatriska avdelning var på ett sätt den värsta tiden i mitt liv. Men, jag träffade underbara människor på den här avdelningen. Människor som jag än idag har så mycket att tacka för. I all misär, ångest och ensamhet så fann vi tillsammans ljusglimtar genom musik, rökpauser, pratstunder och ord på papper. Jag fann mitt stora intresse för att skriva där tack vare H. som lärde mig vikten att kunna skriva ner sina tankar och åsikter på ett papper. Han hjälpte mig också att bli en del av Inre rum vilket gav mig chansen att bli en del att världens härligaste gäng och det gav mig ett jobb som jag än idag har och älskar. Det har gjort att jag fått delta i att bygga en stor utställning som har premiär i slutet av året, jag har varit delaktig i artiklar i Göteborgs Fria tidning och ska nu skriva en egen för dom. Jag har kommit så otroligt långt sedan 2010, då jag först satte min fot på avdelningen. 

Ibland kan jag dock känna att lyckan uteblir lite väl länge. Jag kan tycka  att all skit måste ha ett konkret och abrupt slut men något måste alltid komma och hugga en i ryggen i efterskott som att det är något som säger; glöm inte att det inte är över. Det kan göra mig förbannad ibland. Men å andra sidan så kan jag också känna att jag får mycket lycka tillbaka för skiten jag fått utstå vilket jag aldrig skulle byta tillbaka, för något i världen. Jag skulle uppleva allt igen, igen och igen för att få ha kvar vad jag har. För jag älskar mitt liv. Och jag älskar vad det fört med sig, och mycket av det kommer utav skiten. Och jag vill ha allt. 

Och om man då ser till lyckans ursprung kan man väll säga att jag haft ganska tur ändå. Jag kan väll inte säga att jag alltid fått precis det jag ville men det skulle jag inte vilja heller för vad skulle då lycka vara? Hur kan man vara lycklig om man aldrig varit olycklig? Däremot så har jag fått en hel del när jag lyckats med något och det är jag glad för det pushar mig varje dag att ta nya dag, och det är livsviktigt. För vem skulle annars orka kämpa vidare?

~ Då ~

Happiness feels a lot like sorrow 

Let it be, you can’t make it come or go 

/L.

True colors.

Mina mediciner har definitivt haft en stor del i varför jag idag mår som jag år. Jag mår mycket bättre än vad gjorde för 2 år sen. Mina mediciner gör mig frisk men ibland undrar jag vad som är friskt och sjukt och vad som är jag? Om jag inte tar mina mediciner kan jag ibland må sämre, jag kan ifrågasätta saker i mitt liv som jag annars inte reflekterar lika mycket över och jag kan känna mer än jag gör om jag tagit mina mediciner. Ibland menar människor runtomkring mig att jag blir mer känslig när jag missat mina mediciner. Och jag kan hålla med. Jag blir lättare ledsen och jag är känsligare än när jag tagit mina mediciner men är det inte okej? Är det inte att vara jag att ibland vara ledsen, att känna sig osäker på mig själv och min omgivning och att tänka en gång extra på saker som hänt. Det är jag, Linnea. Jag är bara jag. Inte Linnea-utan-mediciner. 

Jag är ledsen. Jag saknar Ronja. Jag är ibland osäker på om jag faktiskt är någon som någon vill ha. Jag är arg. Jag är lättirriterad. Jag ångrar att jag inte träffade min morfar innan han dog. Jag är inte säker på vad jag vill göra i framtiden. Jag har ångest.

Men det är jag, Linnea. Inte Linnea som missat att ta sina mediciner utan bara Linnea. Det är jobbigt när man får en diagnos och helt plötsligt så är man frisk, eller sjuk. Det finns inget där emellan. Och vart är då jag? Är jag frisk, eller sjuk?

And I see your true colors
Shining through
I see your true colors
And that's why I love you
So don't be afraid to let them show

Mellan psykiatrins händer.

För ca 2 månader sen remitterade min läkare mig i Göteborg till VPM i Kungsbacka och jag fick en tid tre månader senare, alltså så är det 1 månad kvar. Jag har på 1 år gått upp 40 kilo, något som jag mår jätte dåligt över. I fass står det; "Viktuppgång har rapporterats hos patienter som har behandlats med quetiapin och bör övervakas och hanteras på kliniskt lämpligt sätt i enlighet med använda riktlinjer för antipsykotika". Idag ringde jag till VPM i Kungsbacka och frågade om det fanns en tidigare tid jag kunde få på grund av att jag vill byta mediciner så fort som möjligt eftersom att jag gått upp så mycket i vikt men också för att jag har börjat få mardrömmar varje natt och varje morgon vaknar jag och mår sjukt dåligt. Även abnorma drömmar och mardrömmar är en biverkning av Seroquel som jag äter. Jag har även haft blodbrist som också är en mycket vanlig biverkning. Personen som svarade i växeln lyssnade på mig när jag berättade om hur jag hade det och att jag ville byta mina mediciner snabbt och sade; "men lite viktuppgång kan man ju inte se som något akut. Och mardrömmar kan man leva det. Vi har mycket att göra här så du får vänta på din tur som alla andra." Fatta att jag blev chockad.


Självklart förstår jag att det är få tider men att veta att de faktiskt har akuttider men inte anser att jag behöver en, det är jävligt svårt att förstå. Men har rätt att säga att jag mår mindre dåligt bara för att jag inte just nu har självmordstankar eller har ett självdestruktivt beteende? Jävla skit psykiatri.

Var finns alla polarna?

Idag satt jag på vagnen hem från skolan och satt och funderade över hur världen egentligen är funtad, något man aldrig borde göra. I vagnen tillsammans med mig satt det bland annat en liten, liten tant med en söt rosa mössa, en kvinna vars shoppingpåsar kom från märken jag inte ens kan uttala och fyra hemlösa, två av dem var också Faktum försäljare. Jag älskar för övrigt Faktum och fick köpt en i veckan för första gången på hur länge som helst, har aldrig haft pengar att lägga på det förut. Minns alla gånger jag passerade centralen både i Göteborg och Oslo när jag jobbade. Varje månad blev det ett nytt inköp av Göteborgs Faktum och Oslos =Oslo, jag tycker är båda tidningarna är jätte bra. Och att det finns något sånt att göra för folk med taskiga levnadsförhållanden är fint. När jag läste tidningen såg jag att de startat upp ett samarbete med Skåne så att nu också Skånes hemlösa kan sälja faktum i bland annat Malmö, Lund och Helsingborg, detta är kanon bra och var ett riktigt bra move för Faktum i Göteborg. Nu så finns det både Göteborgs lokala sidor och lokalsidor om Skåne. Mer läsning är aldrig fel! Nu vill jag bara ha 2012's Faktum kalender också!

Tillbaka till vagnen. När jag satt där så lyssnade jag på den ena killen av Faktum försäljare. Han pratade med en vän precis framför mig och jag kunde inte låta bli att tjuvlyssna. Han kom in på vänner, och hur många som har försvunnit. Han pratade om att han hade haft många vänner, bra vänner och bra människor men som nu hade försvunnit och han undrade vad han hade gjort för att han fått vara kvar. Varför hade han överlevt allt han gått igenom, när andra inte gjort det, som levt precis likadant.  Jag tyckte det var himla fint sagt av honom. Jag blev faktiskt rörd av det samtalet. Livet är skört och det är ofta bara en hårfin skillnad på att leva och dö. Jag hörde ungefär samma sak på Så mycket bättre i näst sista avsnittet när det var Mikael Wiehes dag. Han pratade om att han hade haft vänner som gått bort och att del av honom försvann när hans vänner försvann. Tyckte att det var så fint sagt. Och sant. Mina få allra bästa vänner har alla en speciell plats i mitt hjärta, som skulle bli tomt om dom försvann. På vagnen uppkom många funderingar och när jag väl börjar filosofera så kan jag hålla på ett tag! Vi är alla människor. Oavsett vad vi har för kläder, vem vi känner, vad vi arbetar med, hur vi bor eller vad vi heter. Vi är alla bara människor. Ibland är det svårt att vara människa. Efter att ha hört mannen prata i vagnen kom tankarna upp om varför vi lever som vi gör, och varför livet ser ut som det gör för vissa.

Vem är det som bestämmer vem som ska dö och vem som ska leva? Jag har under de sista åren hört om många människor som gått bort, som stått bland annat mina föräldrar nära, som levt under riktigt hårda förhållanden under 10 eller 20 år men tagit sig i kragen, blivit rena och på riktigt, ordnat upp sina liv men nu, dött. Av helt andra anledningar. Och jag har ibland så svårt att förstå det. Jag tror att det är mycket därför jag alltid haft svårt att ha en tro, att tro på att det finns någon som vakar över oss och hjälper oss på traven i våra liv när vi har det svårt. Varför blir barn sjuka i cancer, varför kan en 18-åring ta livet av sig och varför händer det saker som gör våra liv till ett helvete?

Jag tror på att man ska vara en bra människa. Göra bra gärningar och behandla människor som du själv vill bli behandlad. Jag tycker att man ska älska, och inte hata. Något jag strävar efter och tränar på varje dag. Det är svårt att älska, och ibland lättare att hata. Jag tror att det bara är vi själva som bestämmer våra öden och hur vi ska leva. Jag tror att man blir belönad om man lever som man lär. Och jag tror att man måste älska sig själv innan man kan älska någon annan. Jag försöker varje dag att älska mig själv för då vet jag att andra lättare kan älska mig. Och jag älskar andra. Ars amandi.

För några månader sen fick jag reda på att en bekant till mig hade gått bort. Det gjorde ont i mig att jag inte fått säga farväl och att jag inte lagt ner mer tid på att prata med honom. Jag träffade H. i Norge och vi började umgås. Även han hade ett hårt liv bakom sig men var nu ren och på väg mot en bra och hälsosamt liv. På grund av tidigare problem hade han problem med några människor. Några som till sist tog hans liv. Vad jag ångrar att jag inte gav han mer tid, för att ge tid är viktigt, väldigt viktigt. Jag minns första gången jag skulle hem till H. Han hämtade upp mig i taxi och innan vi åkte hem till honom så sprang han in på ett bageri i Halsum och skulle köpa "lite fika". Ut kom han med en stor princesstårta, en rosa en! Det var en supermysig eftermiddag och den glömmer jag aldrig. Ibland tänker jag mycket på honom.

No one saves us but ourselves. 
No one can and no one may. 
We ourselves must walk the path.

- Buddha.

Acceptans.

Jag är Bipolär. Jag fick diagnosen för 1 år sen och efter det så har mitt mående blivit mycket bättre. Jag sattes in på mediciner som hjälpt mig mycket och både jag och min läkare var nöjd med hur min situation nu såg nu. Jag är nöjd med mitt mående. Min bipolaritet har stabiliserats och mina upp, - och nergångar är inte alls lika jobbiga nu som innan. Det finns dock en sak som jag har saknat under året med utredningar, inläggning och olika läkare och det är information. Det var på ett besök hos min läkare för ca 1 år sen som jag fick veta att jag har Bipolär sjukdom, blandade episoder. Men jag fick fråga mig fram till mycket. Efter att blanketterna och frågorna slutat så frågade jag min läkare rakt ut om jag var färdigdiagnostiserad och hon sade då att jag hade fått en Bipolär diagnos. Efter det frågade jag vilken typ och hennes svar var att det var lite svårt att se i mitt fall, men blandade episoder, som är typ 6 om jag inte har helt fel, var det som utredningen visat. Efter detta var det tack och adjö. Efter mötet satt jag på busshållplatsen och hade 1000 tankar i huvudet som gick runt som en torktumlare, som jag alltid har när jag har för mycket att tänka på. Tanken slog mig då att jag precis fått en diagnos, något som definierade varför jag mått och betett mig som jag gjort i flera år, men ingen hade sagt något om vad detta innebar eller skulle innebära för mig i framtiden. Vad är Bipolär sjukdom, hur ska jag leva med det, vad borde jag göra och vad borde jag inte göra? Det fanns så många frågor och så få svar. Det jag vet idag är det som jag tagit reda på själv och jag har fortfarande inte fått någon information. Efter vad jag förstått så är stress, alkohol, sömnbrist och mycket annat sånt som jag bör distansera mig från. Är inte detta en väldigt viktig sak att veta? Jag säger inte att jag har lidit speciellt mycket på grund av brist på information men för mig, och säkert också många andra, så är den där lilla kvarten med kort information om det man just fått veta, väldigt viktigt. Jag kämpar ännu idag med att acceptera att detta är något som jag alltid kommer få leva med, jag kan inte botas, jag kan inte ta allt för givet för jag måste följa vissa råd och göra saker på ett visst sätt som jag inte hade behövt bry mig om om jag inte hade haft den diagnos jag har.  

/L.

Inga problem.

Åh, vilken mysig dag vi haft! Jag kom precis hem med Tommy och lille Fox och vi har varit i Göteborg och gjort blodspår med honom och underbara Cecilia som hjälper oss med vår Fox. Det var verkligen jätte roligt! Även om Fox var lite uppspeedad så uppskattade han att spåra och det var jätte kul att se honom in action. Nu ligger han så sött och sover på sin nya plats i vardagsrummet. Han har fått en jätte stor kudde att ligga på, fleecefiltar och små kuddar som han bäddar & gosar runt i. Han är så söt så.

Om några timmar kommer mamma, pappa, Leo och Max och ska äta middag här och ha trevligt ikväll. Det ska bli roligt. Det är alltid kul när familjen kommer och hälsar på oss. Nu ska jag laga mat och ikväll blir det en bra film och en varm filt i soffan!

/L.

Skinny love.

Sitter och lyssnar på musiken från Kniven i hjärtat och minns alla dagar med dig.

Det är lugnt nu, Casey
Jag stannar kvar
Du kan andas ut
Jag stannar kvar

/L.

Dömd att bli bedömd.

Idag bestämdes det att det blir Köpenhamn nästa helg vilket ska bli galet kul. Det är General Knas, Syster Sol & Labyrint som ska spela på Lotten i Christiania. Vi ska ta tåget ner och spendera dagen i Köpenhamn och kolla runt i Christiania, något jag inte gjort tidigare. Det ska bli suveränt!

På kvällen blir det som sagt spelning, som jag ser sjukt mycket emot! Kommer bli feta band och kommer antagligen bli ordentligt drag. Tagga!

/L.

Vains Of Jenna.

Jag sitter och lyssnar på Vains Of Jenna's covers på diverse låtar och mina favoriter är absolut Neil Young's Hey Hey, My My och Pink Floyds Wish you were here, som för övrigt är min favoritlåt of all times. Jag ryser fortfarande när jag hör introt till låten. Finns ingen finare! Jag minns att jag för några år sen satt helt spikad framför Tvn när Pink Floyd spelade på Live 8.

Jag är ensam hemma idag då jag missade bussen & skolan i morse, och Tommy är och jobbar. Så det är bara jag och lilla Fox hemma. Tänkte försöka mig på att städa lägenheten, tvätta och kanske plugga på min härliga omtenta som jag måste fixa innan Måndag.

Jag fick hem papperna idag om Anhörigdagen på Lördag som jag och Kira ska på. Det ska bli jätte intressant. Vi ska vara med för att kunna påverka hur anhörigstödet kan bli bättre i Varbergs kommun. Känns bra att göra något vettigt plus att det också ska vara föreläsningar som jag ser fram emot. Uppdatering kommer senare.

Nu blir det städ och massa annat tråkigt.

/L.

Nytt.

Om man kanske faktiskt skulle börja blogga om intressanta. Sitter och läser Underbara Claras blogg och inser att det finns hur mycket som helst att skriva om men som jag inte gör. Jag ska försöka skaka liv i min blogg igen och försöka skriva om sånt som folk faktiskt kanske kan tycka är intressant. Nu ska jag sätta mig ute på vår enorma balkong och mysa med en kopp te och en cigarett.

/L.

Gamla Agia Marina.

Ännu en dag på Kreta är förbi. På morgonen insåg vi 5 minuter innan välkomstmötet att vi glömt att flytta fram tiden en timme, så vi hann precis. Mötet var intressant och vi fick mycket bra information angående allt från Kreta i sig, till saker att göra. I och med att vädret inte är anpassat till våra sol & bad planer så får vi hitta på annat att göra. Efter mötet bestämde vi oss för att gå runt i Agia Marina, där vi bor. Vi fick tipset att gå till Gamla Agia Marina så det blev en lång promenad med massa fina bilder. Det är så sjukt att det räcker att gå 100 meter ifrån sitt hotell, för att sen se något helt annat. Det var gamla typiskt grekiska små hus överallt, hundar och katter som sprang hej vilt och massor med apelsinodlingar. Tommy sade bestämt till mig innan jag åkte att jag inte fick ta med mig några djur överhuvudet taget hem men skulle han inte sagt det skulle det antagligen hoppat ut 50 katter och 30 hundar. Dom är såå söta och jag vill bara ta hand om dom allihopa. För mig är det orimligt att man kan ha en djurkultur som denna. Jag har ju själv hund och jag kan inte tänka mig hur dåligt jag skulle må om jag skulle veta att han sprang runt ute utan mat och vatten. Nej, usch då! Vi hittade finaste lilla katten som följde med oss nästa en timme. Den var supermysig och den strök sig mot benen hela tiden.

Dagen avslutas med filmtittande och mys.

/L.

Kreta, Chania.

Idag är första dagen på Kreta för oss. Vi kom fram igår kväll vid 23-tiden. Idag har vi varit i Chania och tittat runt och haft det trevligt. Vi tog en buss som gick precis utanför hotellet och det tog inte mer än 15 minuter till centrum av Chania. Väl i Chania kollade vi runt efter klädaffärer men hittade inte speciellt många till vår förvåning. Vi satte oss istället på ett café och drack varm choklad och åt glass, en mycket bra blandning. Vi var nere vid havet också och tog kort. Det blåste en hel del så vågorna var jätte höga och vackra. Älskar havet när det stormar, finns inget vackrare.

Nu sitter vi i vårt hotellrum och ska kolla på film med en hög med godis och chips. Imorgon ska vi på välkomstmöte för att få reda på lite mer om vad vi kan göra här. Vi har i alla fall en utflykt inbokad på Onsdag som ska bli jätte intressant. Vi ska åka till Elafonissi, också kallat Kretas Maldiverna. Det ska vara helt underbart vackert och vi ska besöka mineralgruvor och åka upp i bergen så det blir en heldag. Vi ska eventuellt boka en utflykt till i veckan för vädret är inte det bästa och lågsäsongen är här så det mesta är stängt. Imorgon blir det i alla fall ett morgondopp har vi sagt men det blir nog ett väldigt snabbt dopp för vattnet är allt annat än varmt.

Nu ska vi kolla film och njuta av kvällen!

/L.

Left out.

Varje år säljer cancerfonden Rosa bandet för att få in pengar till vidare forskning. Jag köper ett rosa band varje år och jag har även skänkt pengar till Cancerfonden. Förra året gjorde jag också en egen insamling för att jag ville samla in pengar till något jag tyckte var ett bra ändamål, det tycker jag självklart fortfarande. Vad jag däremot är besviken på och vad jag har tänkt mycket på de senaste veckorna är att Cancerfonden, precis som till exempel Hjärt & Lung-fonden, får otroligt mycket publicitet och uppmärksamhet. Jag tycker att man glömmer bort en annan väldigt viktig forskning, nämligen den om psyket och hjärnan. Det finns även en fond för detta.

Hjärnfonden samlar in pengar till forskning om psykiska sjukdomar, neuropsykiatriska funktionsnedsättningar men också om stroke, parkinsson och Alzeimers och andra saker som kan hända med vår hjärna och vårt psyke. Inte en enda gång har jag hört någon prata eller informera om Hjärnfonden, vilket gör mig besviken.

Självklart uppmärksammar man det som ligger nära hjärtat men många som inte har haft någon anhörig med Cancer skänker ändå pengar till Cancerfonden, för att det uppmärksammas och för att vi alla vet att Cancer är en väldigt tragisk folksjukdom men det finns andra sjukdomar som också är tragiska folksjukdomar. Alzeimers är en sjukdom som påverkar hjärnan och som får en mamma att glömma bort sin dotter eller en man att glömma bort sin fru. Är inte detta minst lika tragiskt som Cancer.

En cancerdiagnos kan i vissa fall vara en dödsdom men jag anser att sjukdomar som påverkar hjärnan lika mycket kan vara en dödsdom. Stroke, kan man dö av, Alzeimers gör att människan som alla runt omkring älskar, försvinner och psykiska sjukdomar tar varje år tusentals liv. Jag har många gånger tyckt att min diagnos gett mig en dödsdom, för livet är en kamp varje dag, precis som för Cancerpatienter. Tycker ni inte att detta också är viktigt att uppmärksamma?

Jag uppmärksammar denna rosa månad som har gått men jag vill att vi alla också uppmärksammar de stora problem som finns med andra problem. Dessa är precis lika viktiga och bör ta lika stor plats som Cancerforskningen tar.

/L.

Hide away.

Ibland, så tröttnar jag verkligen. Jag vill inte. Jag vill verkligen inte. Idag vill jag verkligen inte. Inte alls. Jag är så trött, på allt och inget. Inte på allt men på mycket. Jag vill komma bort, inte bara resa iväg utan komma bort. Bara komma bort men jag vet inte hur. Jag vet bara alla dåliga sätt att komma bort på men inget jag klarar av. Inget jag egentligen vill men som ändå lockar så fruktansvärt mycket.

Och jag saknar. Jag saknar så mycket att det tar all min energi. Jag saknar mig själv, mitt liv, mitt gamla jag och så mycket annat. Det är mycket som fattas mig. Det låter så himla själviskt att säga det, för jag har så mycket som jag är tacksam för, så tacksam för. Men det jag vill ha kan jag inte få. Jag vill vakna en dag utan att min första tanke ska vara att ta min medicin. Min medicin som helt plötsligt har tagit över mitt liv. En medicin som blivit ett beroende för jag vet vad som händer om jag inte tar det. Jag faller, djupt. Och det orkar jag inte, men jag vill slippa medicinerna ändå.

Livet är orättvist och det suger. Och idag orkar jag verkligen inte vara positiv. Jag gömmer mig.

Nobody knows me at all.

/L.

Come on baby.

Nu var det längesen jag skrev. Vi har nu äntligen flyttat, numera bor vi i Frillesås. Jag trivs verkligen, vi har verkligen kommit iordning och vi trivs både jag och Tommy.

Skolan fungerar bra. Jag trivs jätte bra med klassen och med ämnet. Jag har redan lärt mig otroligt mycket och mer kunskap går in. Jag är jätte glad att jag klarar skolan, min hjärna är mycket lättare att arbeta med än var den var på gymnasiet vilket jag är oerhört glad för. Just nu sitter jag och väntar på en gästföreläsning om Stress och Utbrändhet.

Linda från Inre rum hörde av sig idag och berättade att boken om Inre rum är klar och på tisdag blir det boksläpp som vi alla ska vara med på. Det känns riktigt bra! Många av mina texter är med i boken och jag är faktiskt väldans stolt!

Jag har även sökt in till högskolan i vår också, några av mina val är: Socionomprogrammet, grundkurs i psykologi och filosofi. Vi får se vad våren har att erbjuda. Nu ska jag gå på min föreläsning.

/L.