måndag 24 februari 2014

Second Chance

Jag såg att mitt senaste inlägg var den 27/1 2013, nästan exakt år sedan, och tänkte att jag skulle uppdatera bloggen om livet.

Jag studerar till journalist, dock efter en paus men den var välbehövd och välförtjänt. Jag arbetar fortfarande med Gawp, Glöm aldrig William Petzäll stiftelsen, där jag nu är ännu mer engagerad än tidigare och jag trivs verkligen med det.

Vissa människor tycker att man är väldigt naiv när man säger att man en dag hoppas på att kunna påverka till den grad att något förändras i samhället. Jag tycker att det är naivt att luta sig tillbaka och tro att saker och ting ska lösa sig själv. Eller så kanske man inte bryr sig alls, och det tycker jag är väldigt tråkigt då vi behöver finnas till för varandra. Jag som har ett hem, en familj, vänner och en hyfsat bra ekonomi bör göra det jag kan för att de som inte har det så ska få det bättre. Vi ska alla leva på samma villkor. Att tro att vissa är mindre värda för att de lever ett annat liv än en själv är så genomskinligt. Människor föds med olika förutsättningar, hur kan vi då kräva och tro att alla ska kunna växa upp och lyckas på samma sätt. Det är i princip omöjligt. Självklart finns det de som klarar av att ta sig från slum, missbrukuppväxt, fattigdom till något mycket bättre, men det är otroligt tufft och man behöver stöd, från både samhället och andra människor. Det är också samhällsstödet som brister vilket är så fel.

Jag kommer aldrig sluta kämpa för att alla människor ska leva med samma rättigheter och, självklart, skyldigheter.

Till Gawp. Jag har fått mycket kritik mot stiftelsen, det har vi alla fått som arbetar med den. Jag vill förklara hur saker och ting ligger till för det är viktigt för mig att människor vet vad vi arbetar för, och, inte arbetar för.

För ungefär 1 år sedan fick jag höra om en klädinsamling där man samlade in och delade ut kläder till behandlingshem. Jag tog kontakt med Kamal som jag sedan tidigare studerat med och visste vem han var. Jag fick veta att William Petzäll startat klädinsamlingen innan han gått bort i en överdos i september 2012.
Efter att William gått bort tog Kamal, som var nära barndomsvän till William, över insamlingen. Tanken var att den sista försändelsen skulle göras av Kamal men han fick sedan ta en stor roll i den stiftelse som Svenska Brukarförening startade till Williams minne. Sedan dess har arbetet flutit på och ambassadörer tillkommit, som mig själv, och stiftelsen har utvecklats till att arbeta för
en bättre narkotikalagstiftning och allmänna bättre villkor för människor som brukar både legala och illegala droger.

Jag kände inte William men jag känner Kamal och han är en människa med en oerhört hög moral och värdig människosyn, som enbart arbetar för ett mer rättvist och bättre samhälle. Jag är väl medveten om att William var med i Sverigedemokraterna och jag har all anledning i världen att inte sympatisera med SD. Dock så var William också människa. En människa vars liv kantades av en drogproblematik som tillsist tog hans liv. William är bara en i mängder för oss som inte kände honom men han har en underbar mamma som tvingas leva vidare sitt liv utan sin son. Han hade vänner. En hel familj som älskade honom. Han hade allt det som de flesta andra människor som dör av samma anledning har. För mig har William blivit en symbol för det vi arbetar för. Inte för att han är viktigare än någon annan, men för att han hade fler möjligheter att kunna få hjälp än många andra, men fick det ändå inte vilket enligt mig säger mycket.

William umgicks även en hel del med Kamal innan han gick bort och han hade ändrat sin syn på både samhället och människor. William var då inte den William som firade när SD kom in i riksdagen, han visste bättre nu och han kunde erkänna det. Tyvärr så fick inte hela världen reda på Williams stora livsförändrade syn innan han gick bort vilket gör att man väldigt snabbt dömer ut honom. Det gör mig väldigt ledsen.

Jag anser att människor förtjänar en andra chans, en möjlighet till förändring. Det är få som vill ge William det vilket också påverkar vårt arbete då vi anses hedra William som sverigedemokrat, när vi i själva verket hedrar alla de som fått offra sitt liv för en narkotikapolitik som inte fungerar. Vi hedrar och vill att man minns ALLA som man förlorat för alla är lika viktiga. Jag hoppas därför att vi en dag kommer till stånd med en förändring så jag slipper skriva om fler William.

Jag är stolt att vara en del av Gawp. Jag är stolt för att jag träffar människor som gått igenom helveten men överlevt. Varje ny människa och livshistoria gör mig till en ödmjukare person.
Jag är stolt att få arbeta med Kamal som är en underbar människa med en drivkraft som få människor har. Han ger mig motivation till att fortsätta arbeta trots motgångar och nedslag i form av att fler människoliv släcks och att politiken är svårstyrd. Jag är stolt över att kämpa för alla människors lika villkor och jag är stolt över att jag önskar att alla människor i en viss sträckning ska få en andra chans.

Jag hoppas av hela mitt hjärta att andra också kan göra det.

/L.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar