Genom eld.

Nu sitter jag på tåget på väg ifrån Hestra. Jag har spenderat de sista två dagarna hos min fina vän Susse. Igår blev det att förbereda för studenten för Thessan idag. Idag har varit fullt upp med att ordna med allt innan Thessan sprang ut klockan två. Jag minns än idag lilla Thessan som bara var 13 år när vi först möttes den där dagen jag och Susse flyttade in i samma kollektiv i Falkenberg. Idag såg jag tårögd Thessan ta studenten. Våra fina systrar har båda blivit stora. Det är med stolthet jag säger Grattis till Therese idag på sin stora dag! Nu är det ett nytt steg ut i livet som gäller.

Jag har tänkt på en sak Susses mamma Anneli, som för övrigt alltid varit som min fina extramamma under åren som gått, som sade att det är strongt och fint att jag och Susse som faktiskt bara bodde 2 veckor tillsammans i Falkenberg, än idag är så ler och långhalm. Jag tror att vi redan från början visste att vi alltid ville vara vänner och kämpade därför extra mycket för att hålla ihop. Det är jag oerhört glad för idag då Susse är min bästa vän och jag vet, att vi alltid kommer vara vänner. Amicitia!

Jag ser ut genom fönstret hur träden far förbi i en väldig fart och tänker tillbaka på alla mina tågresor till och från Norge. Jag saknar den tiden, det livet och den lyckan det gav mig. Det var stressigt, omständigt och ibland jobbigt men det gav mig inre stimulans. Jag saknar det, ofta.

Igår var jag hos läkaren och vi kom överens om att sätta in även an antidepressiv medicin som komplettering till mina stämningsstabiliserande. Vi får se hur det blir efter att jag vant mig vid dom. Hon önskade också att jag skulle höja min arbetsträning vilket skrämmer mig lite. Jag vet inte om det är tanken på att börja ta tag i saker på riktigt och få in rutiner igen eller om jag bara är rädd att jag inte ska vara redo och inte klara av det. Jag vill ju så gärna! Jag tror jag har intalat mig själv att jag är väldigt skör så att minsta lilla extra pushning kommer ta mig tillbaka 10 steg vilket jag verkligen inte vill, därför skrämmer det mig lite.

Jag är för övrigt fortfarande förkyld vilket inte är så roligt. Dagen planeras att bli lugn med mycket filmtittande och jag ska bänkra upp mig med massa kuddar och täcken och tycka synd om mig själv.

/L.

Next chapter.

Jag har bestämt mig för att sluta vara deprimerande och ta tag i allt igen. När Ronja försvann så försvann en stor del av mitt liv. Hon var en stor del av början på mitt nya liv. Mitt nya bra liv och när hin försvann så kändes det som att jag gick tillbaka till samma plats som jag befann mig på för 1,5 år sen och det var ingen trevlig syn och jag vill aldrig komma dit igen.

Men, jag har haft ett år med min fina hund och hon har gett mig så mycket. Så mycket styrka och så mycket kärlek att jag nu måste gå vidare och ta med mig allting hon gav mig. Jag har en underbar fin pojkvän som har stöttat mig varje dag sedan vår darling försvann och det betyder så mycket. Jag tror att jag har glömt i hela processen att det även var hans hund som försvann och jag har dåligt samvete för att jag inte kunnat finnas där för honom utan varit så upptagen med mitt eget dåliga mående. Jag tror inte att jag tackat honom för det men jag är så tacksam. Tacksam för att han alltid finns kvar och stannar vid min sida. Han är en helt otrolig människa min fina Tommy. Han ger mig livet tillbaka varje gång jag tror att jag förlorat det. Han visar mig alltid till nya ljus i mörkret och bara hans närvaro ger mig sån trygghet. Han är oerhört fin mina älskling.

Nu sitter jag hemma hos mina föräldrar i Varberg och umgås med min pappa och mina fina småbröder när min mamma och syster är ute på äventyr i Turkiet. Vi har haft några fina dagar tillsammans nu. Det är roligt att vara hemma och jag trivs här.

Ikväll blir det lite födelsedagsmiddag med Tommys pappa som fyller 50 år. Grattis till det!

Nu ska jag fixa iordning mig så jag är klar tills vi ska åka!

Och, jag kom precis på att jag saknat att blogga så räkna med fler uppdateringar!

If an angel came down to me
Asked what I would do differently
I would say nothing you see
I have loved someone truly
And if I do not see tomorrow
You know it's gonna be alright
Cos I got my baby right by my side
And if the rain ain't falling
And the sun ain't shining
It makes no difference to me
I'm right where I wanna be, and

If tonight is my last, what I gotta do
And if tonight is my last, I wanna spend it with you
And if the sky falls down it's gonna be alright
Cos I got you here tonight

/L.

May it be.

Saknaden efter Ronja överväldigar mig ibland. Man kan verkligen inte förklara den förlusten och människor som inte själv haft en hund som de förlorat kan förstå. Ronja var verkligen mitt allt och nu är hon borta och det gör verkligen ont. Så himla ont.

Och på kvällarna är det värst. Tomheten & saknaden. Det finns inget värre. Och ikväll finns det där igen. Sorgen, saknaden och tomheten

Jag är inte religiös och tror inte på något speciellt men jag vill gärna tro att min fina älskade bebis kollar ner på mig och alltid finns med mig. För jag känner henne nära mitt hjärta.

/L.

Love never dies

...som en vän till mig kommenterade på det foto på Ronja där jag berättade att hon somnade in i Söndags. Och min kärlek till henne kommer aldrig försvinna. Jag skaffade Ronja i Augusti 2010 och hon har sedan dess varit min ängel. Hon har gett mig mer än jag någonsin kan förklara för någon. Ronja tog del av mitt nya liv. Tillsammans med Tommy och lille Fox var hon en del av vår familj. Tomrummet som hon lämnat efter sig kommer aldrig att kunna fyllas. Men det vi kan göra är att minnas alla underbara stunder med henne, för det finns det många av. Jag tittar tillbaka på bilder från alla fina stunder tillsammans med vår älskling och minns. Minns hur fin hon var, alla våta pussar man fick när man kom hem efter att hon vart ensam, att hon alltid lade öronen bakåt och lyssnade när hon hörde ordet mat för det gillade hon. Hon var helt tokig i mat. All mat, allt från gurka till kycklingben som hon en gång knyckte från vår soppåse i köket.

Minnena med Ronja kan ingen ta från oss. De kommer alltid finnas kvar i våra hjärtan. Vår älskling är borta men hon kommer alltid finnas hos oss. Jag saknar henne något enormt och allt som påminner om henne här hemma får mig att brista ut i gråt men jag ska minnas henne med ett leende på läpparna och inte med en tår i ögat. För hon är värd att se oss lyckliga.

Nu ska jag ta tag i allt som vi kommit efter med. Livet går vidare trots att det är svårt. Men jag har en underbar pojkvän och en annan liten buse här hemma som jag ska ta tillvara på extra noga nu.

Hate will fuel your rage,
Drugs will get you high,

Money buys respect,
Love will get you by.

/L.

Hey, Soul sister.

Så. Nu sitter jag här och väntar på att tiden ska gå så vi kan åka iväg! Färjan till Tyskland går imorgon kväll klockan 19.30 och vi är framme 9.00 på Måndag morgon. Sen börjar hela Gran Turismo äventyret. Det blir Belgien Mån-Ons, Tyskland Ons-Tors och sist men inte minst Amsterdam Tors-Fre. Jag tror verkligen det kommer bli super roligt. Det är jag, Tommy och Tommys pappa som ska iväg så trevligt sällskap blir det verkligen! Och det ska verkligen bli skönt att få åka iväg och ha lite egen tid med Tommy. Att ha två hundar kan vara lite påfrestande. Nu ska jag fortsätta ha egen maraton med Grey's.

/L.

Just tonight.

Jag sitter och går igenom lite bloggar jag hittat och det finns otroligt många välskrivna och intressanta bloggar. Jag skulle vilja länka till några av dem:

Cherry: En blogg jag nyss hittat, skiven av en tjej från min hemstad. Om hennes liv, musik och annat roligt gojs.

Henrik: Också en blogg jag nyss hittat. Handlar om, enligt honom själv, politik, teknik, kultur och det mesta som rör det svenska samhället.

Syster Kira: Min fina syster, som skriver om allt från hennes vardag till hennes tankar och funderingar. Även hon har diagnosen Bipolär sjukdom.

Susse: Susse skriver främst om hennes resa genom hennes viktnedgång men också om hur hennes vardag ser ut med pojkvän, hem och två busiga katter. Så stolt över min fina vän!

Inre rum: Självklart också Inre rum bloggen som jag, nyss, blivit bloggredaktör för. Handlar huvudsakligen om psykisk ohälsa och om intressanta saker som händer i världen som kan relatera till detta ämnet.

/L.

Mitt galna liv.

Arvid Lagercrantz

Jag har nu läst klart boken "Mitt galna liv", av Arvid Lagercrantz. Det är en underbar bok som jag läst med stort intresse. För det första är det intressant att se hur en man i en annan generation har upplevt sin Bipolära sjukdom och också vården som gavs under denna tid. I bokens slutord skriver Arvid:

"Jag blev manisk när jag ville visa att jag dög, inte när jag utsatts för andra påfrestningar som till exempel när mina föräldrar dog. I sin blivande doktorsavhandling skriver Marie Rusner vid Högskolan i Borås att hon funnit att personer med Bipolär sjukdom ofta ändå sedan barndomen har en känsla av att något är fel hos dem. " Det har funnits som en underliggande aning." Det stämmer på mig, inte bara som en aning. Jag tror att jag just därför försökte visa mig duktig och stupade in i sjukdomen på den överambitionen."

Jag känner igen mig mycket i Arvids syn på sin psykiska sjukdom och i att man måste visa sig duktig. Det som utlöste min sjukdom var antagligen det att jag jobbade i Norge på helgerna samtidigt som jag pluggade på heltid på gymnasiet. Men jag kan, kan, kan! Och alla tyckte jag var så duktig och jag ville fortfarande bibehålla den "statusen". För jag vill att andra ska se mig som duktig och bra. Och jag är fortfarande så. Jag har ett ganska stort behov att se duktig ut i andras ögon och ibland stjälper det mig. Så, jag kan relatera till det som Arvid skriver i sin bok.

Det är för övrigt en kanon bra bok som jag rekommenderar alla att läsa!

/L.

Dag 28 – Det här saknar jag:

Jag är lycklig. Jag mår hyfsat bra och allt är helt okej. Det är första gången på flera år som jag mår riktigt bra och är nöjd med min livssituation. Men det finns något jag saknar och det är barn. Jag vill så gärna ha ett barn, eller två, eller tre.. Jag har alltid velat ha barn men aldrig trott att jag skulle träffa någon att spendera mitt liv med men nu har jag Tommy och min barnlängtan är på högsta hugg. Den senaste veckan har jag suttit och läst mammabloggar och kollat på graviditetsmagar på Google. Ja, jag är lite halvt om halvt desperat. Jag vet att jag har lång tid på mig att skaffa barn men jag vill ha ett barn nu. Jag vet att Tommy skulle bli en helt underbar pappa och att han skulle uppfostra vårt barn på ett bra sätt. Han har, enligt mig, precis de rätta tankarna om andra människor och om hur en bra människa ska vara. Han behandlar alla med respekt, ser inte ner på någon för att de är annorlunda och har ett hjärta av guld. En sån kille vill jag ha som pappa till mina barn.

Sen kommer tanken på mig som mamma. Jag vet att jag har en oändligt kärlek att ge till ett barn men jag har ganska kort stubin och är ibland ganska bitter och tjurig vilket jag inte vill ge mitt barn. Men, jag tror nog ändå att jag skulle bli en helt okej mamma. Jag skulle i alla fall göra allt som stod i min makt för att ge mitt barn ett bra liv, en bra framtid och en bra grund att stå på.

Så, det är vad jag saknar. Ett barn. Och när tiden passar så hoppas jag på att få en liten pojk eller flicka med min underbara pojkvän.

/L.

Grief.

Ett av mina favorit citat ur One Tree Hill:

Quentin Fields was a basketball player. He was also a son. A brother. Somebody’s teammate. Somebody’s friend. I never knew Quentin Fields and I guess now I never will. Did you ever wonder what it would be like if you weren’t you anymore? If you were suddenly gone how would your world react? Whatever you imagined was wrong. There’s nothing romantic about death. Grief is like the ocean: it’s deep and dark and bigger than all of us. And pain is like a thief in the night. Quiet. Persistent. Unfair. Diminished by time and faith and love. I didn’t know Quentin Fields but I’m jealous of him because I see how his absence has affected the people that did know him so I know that he did matter to them. And I know he was loved. People say Quentin Fields was a great basketball player. Graceful. Fluid. Inspiring. They say on a good night it almost seemed as though he could fly. And now he can.

Säsong 6, Avsnitt 3.

/L.

Ignorance.

Idag är jag ganska trött på människor som klankar ner på mig. Många menar att jag förändrats i den benämningen att jag inte längre umgås lika mycket med mina vänner, att jag inte längre är ute och festar eller att jag bara är en allmän toffel. Och vet ni vad? Det kanske jag är. Men jag trivs med det och anser att människor som älskar mig och tycker om mig för den jag är, borde acceptera det. Jag kan definitivt säga att jag funnits för lite för människor runt omkring mig på sista tiden och det är jag väldigt ledsen för men jag ska försöka bättre.

Men sen så finns det de människorna som ändå klagar på mig. Som menar att jag förändrats till något negativt bara för att jag inte beter mig på samma sätt som jag gjorde förut. Och jag har förändrats, jag är inte samma person som jag var för ett år sen, nej. Men, för ett år sen kände jag för att dränka mig varje dag jag gick upp och hade ingen som helst livslust. Men nu, nu har jag en underbar pojkvän, en hyfsat bra psykisk hälsa och två små busar hemma. Jag har ändrats men för mig är det inte något negativt utan snarare positivt, och om inte andra kan ge mig det stödet är det inga människor jag vill ha runtomkring mig. That's it.

If I'm a bad person, you don't like me

Well I guess I'll make my own way

/L.