Ljubavna Adresa.

Kad ostanes bez para, bez srece i drugara
jos uvek nesto lepo moze da se desi
kad najmanje se nadas, u depresiju padas
jos uvek nesto lepo moze da se desi
kad sretnemo se jednom na ljubavnoj adresi.

/L.

Dag 26 – Mina rädslor:

Mina rädslor är många. Jag har utvecklat många fler rädslor under de sista åren och jag vet inte riktigt varför. Kanske är det för att jag lärt mig att livet kan ta slut fort och att man inte har alla chanser i världen att uppskatta sitt liv och människorna i ens närhet.

En av mina rädslor är fyrverkerier. Det är helt galet men jag hatar verkligen allt från små smällare till stora raketer. Jag tror att det har att göra med att jag också är livrädd för att saker ska explodera, av någon anledning. När bilen börjar ryka blir jag säker på att hela bilen inom en sekund kommer explodera. Min nya rädsla är att kolsyrepatronen ska explodera på grund av att man mamma sade att en patron gjort det.

Något annat är ensamhet. Jag har alltid, alltid tyckt om att vara ensam och alltid klarat mig själv men nu är jag helt bunden till min pojkvän. Om han bara ska åka till Varberg över dagen blir jag helt nojig och måste hela tiden göra något, eller helst sova. Allt för att jag ska slippa känna av ensamheten. Jag klarar av det men jag tycker verkligen inte om det. Spelar ingen roll om det är mitt på dagen eller under natten, lika jobbigt hela tiden.

Jag är också rädd för eld. Jag har sedan jag var liten alltid varit rädd för att något ska börja brinna och jag höll mig alltid vaken tills mamma och pappa gick och lade sig för att kunna dra ut alla sladdar från eluttagen, allt från lampor till kaffebryggare. Jag är fortfarande nojig och skulle aldrig i livet lämna ett ljus ens 5 minuter för att gå på toa. Jag har aldrig tänt ljus på kvällarna ifall jag skulle somna ifrån dem. Och eld överhuvudettaget, jag gillar det inte, förutom för att tända min cigarett såklart, där går gränsen!

/L.

Maniska tankar.

Har ni någon gång tänkt ett steg före eller skenat iväg på någon tanke? Jag lyckas alltid under mina manier vara tio steg före och mina tankar skenar iväg likt galopperande hästar. Har jag tur är jag inne i en positiv mani, om inte kan tankarna bli väldigt destruktiva. Jag kan se framför mig hur jag måste gå på min pojkväns begravning efter att jag sett att det börjar falla snöflingor ute. För mig är detta ett fullkomligt normalt tankesätt till dess att jag ser människors frågande och chockerande ansiktsuttryck när jag delger dem mina tankar. Klart att allas tanke när man ser snön falla ner mot marken skulle vara att någon av de man älskar snart ska ut och köra i snökaoset då med största sannolikhet kommer få sladd och dundra in i en långtradare. Efter ett antal timmar skulle man bli uppringd av någon på akuten som skulle be mig komma in då min pojkvän varit med om en olycka. Väl där skulle en liten sköterska i blommiga sjukhuskläder möta mig i korridoren och vägleda mig till det rum där min pojkvän skulle ligga, antagligen hjärndöd, på den kliniskt vita sjukhussängen. Sen skulle det bli begravning och då skulle jag behöva välja musik och blommor. Jag skulle behöva hälsa alla välkomna och ta emot alla sorgsna blickar. Vad skulle folk tro om mig? Skulle jag gråta eller kanske inte fälla en tår alls?

Vad skulle jag göra med våra hundar, skulle jag kunna ta hand om de ensam? Tänk om jag också råkade vara gravid, skulle jag då välja att föda barnet och uppfostra det själv?

Detta var mina tankar under en bilresa mellan Varberg och Göteborg. Jag försökte till det yttersta att koppla bort alla tankar men ibland är det omöjligt. Ibland är min mani positiv, ibland allt annat än det.

Dag 25 – En första:

Jag har länge funderat över vad jag ska skriva om i detta inlägg men så sade min pojkvän helt plötsligt: En första; hund. Och då kändes det så självklart att det ska handla om min första hund, min älskade Ronja. Jag hämtade Ronja i början av augusti 2010. Det var Ronja som tvingade mig att gå upp varje morgon och ta tag i mitt liv och det gjorde jag. Hon gav mig rutin på hela min tillvaro och en bra struktur. Hon gav mig min glädje inför att ta mig utanför dörrarna tillbaka.

Ronja är en Dogo argentino tik som idag är 9 månader. Hon är så vacker och hon börjar bli en stor och ståtlig tjej. Hon är busig och väldigt envis och tycker om att pussas. Hon är i stort behov av uppmärksamhet och får hon inte den uppmärksamhet hon kräver så ser hon till att hitta på massa bus så att hon får annan uppmärksamhet!

Ronja tycker om att busa med vår andra lille bus, lille Fox och hon är mattokig. Hennes favoritsyssla om hon blir lämnad ensam hemma lös i lägenheten är att hoppa upp på bordet och äta upp mattes och husses kvarglömda matrester och annat kul att sätta tänderna i. Detta uppskattar inte vi dock.

Min lilla Ronja är min ängel. Hon får mig alltid att le och aldrig innan har jag kunnat förstå vilken oerhörd fin och viktig relation man får mellan människa och hund. Hon är något av det bästa jag har och jag kommer alltid kämpa för min lilla Ronja.

/L.

Die for you.

What’ll you do, if there comes a day
When I lose my way
What’ll you do

Well I would stay by you
Pray for you
If it would help, I’d even die for you

/L.

The only promise that remains.

Just nu går livet hyfsat bra. Jag är fortfarande sjukskriven men ska börja arbetsträna på Inre rum där jag också skriver. Just nu håller jag på med en artikel till Göteborgs Fria tidning och vi arbetar också med en utställning om tvångsvård som vi kommer arbeta med under året. Det känns bra och jag tycker om det jag gör.

Jag sitter och och spånar igenom högskoleutbildningar och komvuxkurser. Det lär antagligen bli att jag får läsa upp mina poäng så jag kommer in på högskolan. Just nu är jag lite klyven mellan Journalistutbilningen på Göteborgs Universitet eller Socionomprogrammet. Jag får se hur jag känner när det börjar närma sig anmälningsdatum.

Imorgon ska jag till Inre rum och fortsätta med artikeln till Götebrgs Fria tidning. Jag ska gå igenom artikeln med Tim, som jag för övrigt skriver om, vilket är riktigt intressant.

Ikväll blir det middag med Tommy och Petra och sen en lugn och sansad kväll vilket vi båda kan behöva.

/L.

Dag 24 – Det här får mig att gråta:

Förut var jag inte en person som ofta grät men nu för tiden finns det mycket som kan få mig att gråta, speciellt när det händer mycket runt mig på en gång. Då blir jag lätt stressad och sätter hög press på mig själv och misslyckas jag blir jag sårad.

Tanken på att förlora människor i min närhet är också något jag ibland tänker på, det får mig att gråta.

That's it.

/L.

Dag 23 – Det här får mig att må bättre

Min pojkvän får alltid mig att må bättre. Han försöker alltid sitt yttersta för att jag ska må bra och vara lycklig och han gör det alltid lika bra. Jag mår bra när jag är med honom och när han får mig att le. Jag kommer alltid att förbli nykär i min fina älskling. Jag älskar honom bara mer och mer för var dag som går.

Även mina fina syskon och föräldrar är bra på att få mig att må bättre när jag är nere. Min fina vän Petra är också en dunderkur när man är nere. Det är som vi alltid säger "Vi har i alla fall aldrig tråkigt". Om jag haft en kass dag och sen kommer upp till Petra så blir det alltid ett eller flera goda skratt. Sen om de är på min bekostnad så är det okej ändå, vi har i alla fall roligt! Petra är en fin människa som kommit oss väldigt nära på kort tid. Jag är oerhört glad att vi har Petra.

/L.

Dag 22 - Det här upprör mig:

Det finns mycket som upprör mig, några av de sakerna är:

När någon jag älskar och bryr mig om blir illa behandlad. Folk som jävlas med människor i min närvaro jävlas med mig, that's it. Jag tänker alltid stå bakom min familj och mina vänner. Jag tolererar inte skitsnack utan anser att folk som har något att säga kan säga det rakt ut.

Under perioder när jag är uppe i varv och lätt kör över människor i min närhet. Jag förstår det inte under tiden det händer men efteråt när jag tänker efter hur jag betedde mig blir jag alltid ledsen och får dåligt samvete. Jag hatar mig själv när jag inser hur jobbig jag kan vara. Jag vet att jag inte alltid är lätt att leva med men jag försöker verkligen även om jag misslyckas ibland.

När jag tänker på alla vägval där jag valt fel väg. Då skäms jag och ångrar mig till tusen.

När människor pratar skit om mig eller är arga på mig. Jag är en riktig liten mes när det gäller sånt. Egentligen bryr jag mig inte om om folk pratar skit bakom min rygg men när jag inte vet vad jag gjort människor och de slutar att prata med mig eller börjar prata bakom ryggen på mig då blir jag uppriktigt ledsen. Jag blir också ledsen när människor som älskar är arga på mig, oavsett om de har anledning eller inte. Då blir jag djup ångerfull och får dåligt samvete.

/L.