Maniska tankar.

Har ni någon gång tänkt ett steg före eller skenat iväg på någon tanke? Jag lyckas alltid under mina manier vara tio steg före och mina tankar skenar iväg likt galopperande hästar. Har jag tur är jag inne i en positiv mani, om inte kan tankarna bli väldigt destruktiva. Jag kan se framför mig hur jag måste gå på min pojkväns begravning efter att jag sett att det börjar falla snöflingor ute. För mig är detta ett fullkomligt normalt tankesätt till dess att jag ser människors frågande och chockerande ansiktsuttryck när jag delger dem mina tankar. Klart att allas tanke när man ser snön falla ner mot marken skulle vara att någon av de man älskar snart ska ut och köra i snökaoset då med största sannolikhet kommer få sladd och dundra in i en långtradare. Efter ett antal timmar skulle man bli uppringd av någon på akuten som skulle be mig komma in då min pojkvän varit med om en olycka. Väl där skulle en liten sköterska i blommiga sjukhuskläder möta mig i korridoren och vägleda mig till det rum där min pojkvän skulle ligga, antagligen hjärndöd, på den kliniskt vita sjukhussängen. Sen skulle det bli begravning och då skulle jag behöva välja musik och blommor. Jag skulle behöva hälsa alla välkomna och ta emot alla sorgsna blickar. Vad skulle folk tro om mig? Skulle jag gråta eller kanske inte fälla en tår alls?

Vad skulle jag göra med våra hundar, skulle jag kunna ta hand om de ensam? Tänk om jag också råkade vara gravid, skulle jag då välja att föda barnet och uppfostra det själv?

Detta var mina tankar under en bilresa mellan Varberg och Göteborg. Jag försökte till det yttersta att koppla bort alla tankar men ibland är det omöjligt. Ibland är min mani positiv, ibland allt annat än det.