Jag tänkte börja det nya året med en ny lista som jag hittade på en blogg idag. Jag skrev en liknande lista förra året och jag tyckte det var ganska kul och då min blogg är mer eller mindre död nu för tiden och jag saknar att skriva så tyckte jag att det var en bra idé att börja på en ny. Så här ser den ut:
Dag 1 – Lite om mig själv Dag 2 – Morgon rutiner Dag 3 – En rolig kväll Dag 4 – Det här stör mig Dag 5 – En nytagen bild på mig & 10 faktapunkter om mig själv Dag 6 – 10 saker jag gillar Dag 7 – Min bästa vän Dag 8 – Ett pinsamt minne Dag 9 – Vad jag hade på mig idag Dag 10 – Det här saknar jag, (kan vara djur, människa, vad som helst) Dag 11 – Det här är jag dålig på Dag 12 – Det här är jag bra på Dag 13 – Det här har jag i min väska Dag 14 – En sak jag ska göra innan jag blir 30 år Dag 15 – Mina drömmar Dag 16 – Det här är jag beroende utav Dag 17 – Mitt favoritminne Dag 18 – Det sjukaste jag har gjort Dag 19 – Vilken sport jag tränar/tränat & åsikt Dag 20 – Någon jag vill byta liv med en dag, & varför Dag 21 – Det här får mig att gråta Dag 22 – Någon jag ser upp till Dag 23 – Något som får mig att må bra Dag 24 – Mina produkter jag använder Dag 25 – Min favorit bild Dag 26 – Mitt/mina syskon Dag 27 – En hemlighet Dag 28 – Mina rädslor Dag 29 – Mitt bästa köp Dag 30 – Den här månaden
Första dagen kommer jag alltså skriva om mig själv, vilket jag i och för sig gjort ganska mycket innan i bloggen så det kommer bli ganska kortfattat. Dock har det väll tillkommit en del nya saker om mig som kan vara kul att skriva med. Så, dags att skriva nästa inlägg!
Det finns så mycket jag vill göra i livet. Ändå sedan jag var liten har jag velat förändra världen. Jag ville rädda mänskligheten och skapa fred på jorden. Jag insåg ganska snabbt att detta var ett omöjligt jobb för en 10-årig flicka. Jag ville då istället utbilda mig till läkare och jobba i världens alla utsatta länder för att skapa en bättre värld för människor som inte hade det som jag har; ett hem, mat på bordet och en chans till en utbildning. Men livet ville inte det jag ville och min väg gick inte genom läkarutbildningen. Men jag har insett att man inte behöver rädda världen för att göra en skillnad. Jag vill fortfarande göra en skillnad och jag har så många tankar och känslor som jag inte kan sätta ord på som jag måste få utlopp för. Jag vet vad jag vill och jag vet att jag kan ta mig till mitt mål med hjälp från andra som vill samma sak som jag; skapa ett bättre samhälle där alla människor har samma rättigheter och ges samma respekt. För mig är det en självklarhet att vi som människor ska ge samma respekt till andra som vi själva vill ha, oavsett vad vi kommer ifrån och hur vi lever. Vi drabbas alla i livet någon gång av problem, vissa större, andra mindre. Det ska aldrig få definiera ens värde eller vem man är.
Jag tänker börja arbeta aktivt med mina åsikter och få göra mina tankar till verklighet. Kanske kommer det att hjälpa en människa, vilket jag i så fall kommer vara överväldigad av. Många bäckar små. I've been here before I'm familiar with the pain But I ain't running no more there's one thing changed Ain't going down this timeThis time I ain't going down /L.
Jag har tänkt mycket på lycka och hur lyckan har passerat i olika skeden i mitt liv. Jag undrar hur det kommer sig att lyckan uppenbarar sig i vissa fall och uteblir i vissa. Enligt psykologiguiden så innebär lycka: "Lycka" kommer från det medeltidsholländska ordet gheluc av okänt ursprung, vilket gett den tyska formen Glück (medeltidshögtyska gelücke) på engelska good luck, vilket gett luck i betydelsen "tur", att lyckas med något (tack vare att man har turen eller ödet på sin sida).
Grundtanken var alltså att man åstadkom eller fick precis det som man ville (av en tillfällighet, genom ödets nyck eller av egen kraft. I nutida psykologi och filosofi är detta fortfarande en viktig aspekt av begreppet lycka (som en upplevd känsla): att den infinner sig när man "lyckas" med något eller det av en slump "lyckas" för en med något man kan glädja sig åt. Jag har tänkt tillbaka mycket sista tiden på när jag låg inne och på vissa ögonblick som både känns som de jobbiga i mitt liv men samtidigt är det de som gett mig mest i mitt liv. Jag har också tänkt på hur lycka kan uppstå i livets värsta fall av misär. När jag lades in så vad jag på en botten av en tunna som jag aldrig trodde jag skulle komma ur. Väggarna var milslång höga och det fanns inte en chans att jag skulle klara att klättra upp och ta mig ur. Jag hade försökt, hur många gånger som helst. Så min inläggning, och min tid på den psykiatriska avdelning var på ett sätt den värsta tiden i mitt liv. Men, jag träffade underbara människor på den här avdelningen. Människor som jag än idag har så mycket att tacka för. I all misär, ångest och ensamhet så fann vi tillsammans ljusglimtar genom musik, rökpauser, pratstunder och ord på papper. Jag fann mitt stora intresse för att skriva där tack vare H. som lärde mig vikten att kunna skriva ner sina tankar och åsikter på ett papper. Han hjälpte mig också att bli en del av Inre rum vilket gav mig chansen att bli en del att världens härligaste gäng och det gav mig ett jobb som jag än idag har och älskar. Det har gjort att jag fått delta i att bygga en stor utställning som har premiär i slutet av året, jag har varit delaktig i artiklar i Göteborgs Fria tidning och ska nu skriva en egen för dom. Jag har kommit så otroligt långt sedan 2010, då jag först satte min fot på avdelningen. Ibland kan jag dock känna att lyckan uteblir lite väl länge. Jag kan tycka att all skit måste ha ett konkret och abrupt slut men något måste alltid komma och hugga en i ryggen i efterskott som att det är något som säger; glöm inte att det inte är över. Det kan göra mig förbannad ibland. Men å andra sidan så kan jag också känna att jag får mycket lycka tillbaka för skiten jag fått utstå vilket jag aldrig skulle byta tillbaka, för något i världen. Jag skulle uppleva allt igen, igen och igen för att få ha kvar vad jag har. För jag älskar mitt liv. Och jag älskar vad det fört med sig, och mycket av det kommer utav skiten. Och jag vill ha allt. Och om man då ser till lyckans ursprung kan man väll säga att jag haft ganska tur ändå. Jag kan väll inte säga att jag alltid fått precis det jag ville men det skulle jag inte vilja heller för vad skulle då lycka vara? Hur kan man vara lycklig om man aldrig varit olycklig? Däremot så har jag fått en hel del när jag lyckats med något och det är jag glad för det pushar mig varje dag att ta nya dag, och det är livsviktigt. För vem skulle annars orka kämpa vidare?
Mina mediciner har definitivt haft en stor del i varför jag idag mår som jag år. Jag mår mycket bättre än vad gjorde för 2 år sen. Mina mediciner gör mig frisk men ibland undrar jag vad som är friskt och sjukt och vad som är jag? Om jag inte tar mina mediciner kan jag ibland må sämre, jag kan ifrågasätta saker i mitt liv som jag annars inte reflekterar lika mycket över och jag kan känna mer än jag gör om jag tagit mina mediciner. Ibland menar människor runtomkring mig att jag blir mer känslig när jag missat mina mediciner. Och jag kan hålla med. Jag blir lättare ledsen och jag är känsligare än när jag tagit mina mediciner men är det inte okej? Är det inte att vara jag att ibland vara ledsen, att känna sig osäker på mig själv och min omgivning och att tänka en gång extra på saker som hänt. Det är jag, Linnea. Jag är bara jag. Inte Linnea-utan-mediciner.
Jag är ledsen. Jag saknar Ronja. Jag är ibland osäker på om jag faktiskt är någon som någon vill ha. Jag är arg. Jag är lättirriterad. Jag ångrar att jag inte träffade min morfar innan han dog. Jag är inte säker på vad jag vill göra i framtiden. Jag har ångest.
Men det är jag, Linnea. Inte Linnea som missat att ta sina mediciner utan bara Linnea. Det är jobbigt när man får en diagnos och helt plötsligt så är man frisk, eller sjuk. Det finns inget där emellan. Och vart är då jag? Är jag frisk, eller sjuk?
And I see your true colors Shining through I see your true colors And that's why I love you So don't be afraid to let them show
För ca 2 månader sen remitterade min läkare mig i Göteborg till VPM i Kungsbacka och jag fick en tid tre månader senare, alltså så är det 1 månad kvar. Jag har på 1 år gått upp 40 kilo, något som jag mår jätte dåligt över. I fass står det; "Viktuppgång har rapporterats hos patienter som har behandlats med quetiapin och bör övervakas och hanteras på kliniskt lämpligt sätt i enlighet med använda riktlinjer för antipsykotika". Idag ringde jag till VPM i Kungsbacka och frågade om det fanns en tidigare tid jag kunde få på grund av att jag vill byta mediciner så fort som möjligt eftersom att jag gått upp så mycket i vikt men också för att jag har börjat få mardrömmar varje natt och varje morgon vaknar jag och mår sjukt dåligt. Även abnorma drömmar och mardrömmar är en biverkning av Seroquel som jag äter. Jag har även haft blodbrist som också är en mycket vanlig biverkning. Personen som svarade i växeln lyssnade på mig när jag berättade om hur jag hade det och att jag ville byta mina mediciner snabbt och sade; "men lite viktuppgång kan man ju inte se som något akut. Och mardrömmar kan man leva det. Vi har mycket att göra här så du får vänta på din tur som alla andra." Fatta att jag blev chockad.
Självklart förstår jag att det är få tider men att veta att de faktiskt har akuttider men inte anser att jag behöver en, det är jävligt svårt att förstå. Men har rätt att säga att jag mår mindre dåligt bara för att jag inte just nu har självmordstankar eller har ett självdestruktivt beteende? Jävla skit psykiatri.
Idag satt jag på vagnen hem från skolan och satt och funderade över hur världen egentligen är funtad, något man aldrig borde göra. I vagnen tillsammans med mig satt det bland annat en liten, liten tant med en söt rosa mössa, en kvinna vars shoppingpåsar kom från märken jag inte ens kan uttala och fyra hemlösa, två av dem var också Faktum försäljare. Jag älskar för övrigt Faktum och fick köpt en i veckan för första gången på hur länge som helst, har aldrig haft pengar att lägga på det förut. Minns alla gånger jag passerade centralen både i Göteborg och Oslo när jag jobbade. Varje månad blev det ett nytt inköp av Göteborgs Faktum och Oslos =Oslo, jag tycker är båda tidningarna är jätte bra. Och att det finns något sånt att göra för folk med taskiga levnadsförhållanden är fint. När jag läste tidningen såg jag att de startat upp ett samarbete med Skåne så att nu också Skånes hemlösa kan sälja faktum i bland annat Malmö, Lund och Helsingborg, detta är kanon bra och var ett riktigt bra move för Faktum i Göteborg. Nu så finns det både Göteborgs lokala sidor och lokalsidor om Skåne. Mer läsning är aldrig fel! Nu vill jag bara ha 2012's Faktum kalender också!
Tillbaka till vagnen. När jag satt där så lyssnade jag på den ena killen av Faktum försäljare. Han pratade med en vän precis framför mig och jag kunde inte låta bli att tjuvlyssna. Han kom in på vänner, och hur många som har försvunnit. Han pratade om att han hade haft många vänner, bra vänner och bra människor men som nu hade försvunnit och han undrade vad han hade gjort för att han fått vara kvar. Varför hade han överlevt allt han gått igenom, när andra inte gjort det, som levt precis likadant. Jag tyckte det var himla fint sagt av honom. Jag blev faktiskt rörd av det samtalet. Livet är skört och det är ofta bara en hårfin skillnad på att leva och dö. Jag hörde ungefär samma sak på Så mycket bättre i näst sista avsnittet när det var Mikael Wiehes dag. Han pratade om att han hade haft vänner som gått bort och att del av honom försvann när hans vänner försvann. Tyckte att det var så fint sagt. Och sant. Mina få allra bästa vänner har alla en speciell plats i mitt hjärta, som skulle bli tomt om dom försvann. På vagnen uppkom många funderingar och när jag väl börjar filosofera så kan jag hålla på ett tag! Vi är alla människor. Oavsett vad vi har för kläder, vem vi känner, vad vi arbetar med, hur vi bor eller vad vi heter. Vi är alla bara människor. Ibland är det svårt att vara människa. Efter att ha hört mannen prata i vagnen kom tankarna upp om varför vi lever som vi gör, och varför livet ser ut som det gör för vissa.
Vem är det som bestämmer vem som ska dö och vem som ska leva? Jag har under de sista åren hört om många människor som gått bort, som stått bland annat mina föräldrar nära, som levt under riktigt hårda förhållanden under 10 eller 20 år men tagit sig i kragen, blivit rena och på riktigt, ordnat upp sina liv men nu, dött. Av helt andra anledningar. Och jag har ibland så svårt att förstå det. Jag tror att det är mycket därför jag alltid haft svårt att ha en tro, att tro på att det finns någon som vakar över oss och hjälper oss på traven i våra liv när vi har det svårt. Varför blir barn sjuka i cancer, varför kan en 18-åring ta livet av sig och varför händer det saker som gör våra liv till ett helvete?
Jag tror på att man ska vara en bra människa. Göra bra gärningar och behandla människor som du själv vill bli behandlad. Jag tycker att man ska älska, och inte hata. Något jag strävar efter och tränar på varje dag. Det är svårt att älska, och ibland lättare att hata. Jag tror att det bara är vi själva som bestämmer våra öden och hur vi ska leva. Jag tror att man blir belönad om man lever som man lär. Och jag tror att man måste älska sig själv innan man kan älska någon annan. Jag försöker varje dag att älska mig själv för då vet jag att andra lättare kan älska mig. Och jag älskar andra. Ars amandi.
För några månader sen fick jag reda på att en bekant till mig hade gått bort. Det gjorde ont i mig att jag inte fått säga farväl och att jag inte lagt ner mer tid på att prata med honom. Jag träffade H. i Norge och vi började umgås. Även han hade ett hårt liv bakom sig men var nu ren och på väg mot en bra och hälsosamt liv. På grund av tidigare problem hade han problem med några människor. Några som till sist tog hans liv. Vad jag ångrar att jag inte gav han mer tid, för att ge tid är viktigt, väldigt viktigt. Jag minns första gången jag skulle hem till H. Han hämtade upp mig i taxi och innan vi åkte hem till honom så sprang han in på ett bageri i Halsum och skulle köpa "lite fika". Ut kom han med en stor princesstårta, en rosa en! Det var en supermysig eftermiddag och den glömmer jag aldrig. Ibland tänker jag mycket på honom.
No one saves us but ourselves. No one can and no one may. We ourselves must walk the path.
Jag är Bipolär. Jag fick diagnosen
för 1 år sen och efter det så har mitt mående blivit mycket
bättre. Jag sattes in på mediciner som hjälpt mig mycket och både
jag och min läkare var nöjd med hur min situation nu såg nu. Jag
är nöjd med mitt mående. Min bipolaritet har stabiliserats och
mina upp, - och nergångar är inte alls lika jobbiga nu som innan.
Det finns dock en sak som jag har saknat under året med utredningar,
inläggning och olika läkare och det är information. Det var på
ett besök hos min läkare för ca 1 år sen som jag fick veta att
jag har Bipolär sjukdom, blandade episoder. Men jag fick fråga mig
fram till mycket. Efter att blanketterna och frågorna slutat så
frågade jag min läkare rakt ut om jag var färdigdiagnostiserad och
hon sade då att jag hade fått en Bipolär diagnos. Efter det
frågade jag vilken typ och hennes svar var att det var lite svårt
att se i mitt fall, men blandade episoder, som är typ 6 om jag inte
har helt fel, var det som utredningen visat. Efter detta var det tack
och adjö. Efter mötet satt jag på busshållplatsen och hade 1000
tankar i huvudet som gick runt som en torktumlare, som jag alltid har
när jag har för mycket att tänka på. Tanken slog mig då att jag
precis fått en diagnos, något som definierade varför jag mått och
betett mig som jag gjort i flera år, men ingen hade sagt något om
vad detta innebar eller skulle innebära för mig i framtiden. Vad är Bipolär sjukdom, hur ska jag leva med
det, vad borde jag göra och vad borde jag inte göra? Det fanns så
många frågor och så få svar. Det jag vet idag är det som jag
tagit reda på själv och jag har fortfarande inte fått någon
information. Efter vad jag förstått så är stress, alkohol,
sömnbrist och mycket annat sånt som jag bör distansera mig från.
Är inte detta en väldigt viktig sak att veta? Jag säger inte att
jag har lidit speciellt mycket på grund av brist på information men
för mig, och säkert också många andra, så är den där lilla
kvarten med kort information om det man just fått veta, väldigt
viktigt. Jag kämpar ännu idag med att acceptera att detta är något
som jag alltid kommer få leva med, jag kan inte botas, jag kan inte
ta allt för givet för jag måste följa vissa råd och göra saker
på ett visst sätt som jag inte hade behövt bry mig om om jag inte
hade haft den diagnos jag har.
Åh, vilken mysig dag vi haft! Jag kom precis hem med Tommy och lille Fox och vi har varit i Göteborg och gjort blodspår med honom och underbara Cecilia som hjälper oss med vår Fox. Det var verkligen jätte roligt! Även om Fox var lite uppspeedad så uppskattade han att spåra och det var jätte kul att se honom in action. Nu ligger han så sött och sover på sin nya plats i vardagsrummet. Han har fått en jätte stor kudde att ligga på, fleecefiltar och små kuddar som han bäddar & gosar runt i. Han är så söt så.
Om några timmar kommer mamma, pappa, Leo och Max och ska äta middag här och ha trevligt ikväll. Det ska bli roligt. Det är alltid kul när familjen kommer och hälsar på oss. Nu ska jag laga mat och ikväll blir det en bra film och en varm filt i soffan!
Idag bestämdes det att det blir Köpenhamn nästa helg vilket ska bli galet kul. Det är General Knas, Syster Sol & Labyrint som ska spela på Lotten i Christiania. Vi ska ta tåget ner och spendera dagen i Köpenhamn och kolla runt i Christiania, något jag inte gjort tidigare. Det ska bli suveränt!
På kvällen blir det som sagt spelning, som jag ser sjukt mycket emot! Kommer bli feta band och kommer antagligen bli ordentligt drag. Tagga!
