How life changed.

Ibland slår mig en känsla. Det en jobbig känsla och den får mig alltid att må dåligt. Det kan vara när som helst. Jag kan sitta och titta på min pojkvän under en frukost eller titta bort mot han när han sitter vid datorn och plötsligt inse att jag en dag kan förlora honom. Jag vet att det beror mycket på det vi gått igenom men jag vet, att han aldrig skulle lämna mig men det finns mycket som är farligt med att leva. Tänk om han kör ihjäl sig på väg til jobbet, eller tänk om en raket skjuts på honom eller kanske om han blir överkörd av han som sandar gården? Det är farligt att leva.

Den känslan gör mig ledsen och jag vet inte varför jag är så rädd. För rädd är jag, för att bli ensam. För att förlora människan som får mig att vilja fortsätta leva. Människan som gett mig nytt hopp, min fina Tommy med ett hjärta av guld. Tänk om jag en dag tvingas vakna och han inte ligger bredvid mig? Vad skulle jag ta vägen då? Vem skulle jag prata med då? 

Jag har alltid haft svårt för närhet. Jag vet inte varför, jag har växt upp i en väldigt kärleksfull familj men kramar, pussar och närhet har alltid varit jobbigt för mig. Jag har inte klarat av att ha någon nära mig i mer än någon dag. Har det varit vänner hos mig har de inte kunnat stanna för länge för jag behöver min space men nu, nu är allt jag vill ha närhet. Jag har vant mig vid att ha Tommy nära, alltid och tanken på att det kan ta slut gör mig rädd. Livrädd.

Det ingår lite i min "uppspeedning" att jag skenande tankar och jag tror lite att detta problemet beror på det också. Jag kan först tänka att "nu snöar det" och sen spinna vidare: "då blir det halt" "då kan man krocka", "då kan tommy krocka när han ska köra til varberg", "då måste jag ta mig till varbergs sjukhus", "då kanske jag får se något förfärligt" till "då kanske jag blir ensam. Typ så. Och det är jobbigt för i all hets som kommer upp när jag börjar spinna på mina tankar har jag svårt att få stopp på, så helt plötsligt sitter jag där och tror jag ska bli ensam. Jag hatar den känslan. Välkommen mani!

/L.