True colors.

Mina mediciner har definitivt haft en stor del i varför jag idag mår som jag år. Jag mår mycket bättre än vad gjorde för 2 år sen. Mina mediciner gör mig frisk men ibland undrar jag vad som är friskt och sjukt och vad som är jag? Om jag inte tar mina mediciner kan jag ibland må sämre, jag kan ifrågasätta saker i mitt liv som jag annars inte reflekterar lika mycket över och jag kan känna mer än jag gör om jag tagit mina mediciner. Ibland menar människor runtomkring mig att jag blir mer känslig när jag missat mina mediciner. Och jag kan hålla med. Jag blir lättare ledsen och jag är känsligare än när jag tagit mina mediciner men är det inte okej? Är det inte att vara jag att ibland vara ledsen, att känna sig osäker på mig själv och min omgivning och att tänka en gång extra på saker som hänt. Det är jag, Linnea. Jag är bara jag. Inte Linnea-utan-mediciner. 

Jag är ledsen. Jag saknar Ronja. Jag är ibland osäker på om jag faktiskt är någon som någon vill ha. Jag är arg. Jag är lättirriterad. Jag ångrar att jag inte träffade min morfar innan han dog. Jag är inte säker på vad jag vill göra i framtiden. Jag har ångest.

Men det är jag, Linnea. Inte Linnea som missat att ta sina mediciner utan bara Linnea. Det är jobbigt när man får en diagnos och helt plötsligt så är man frisk, eller sjuk. Det finns inget där emellan. Och vart är då jag? Är jag frisk, eller sjuk?

And I see your true colors
Shining through
I see your true colors
And that's why I love you
So don't be afraid to let them show

Mellan psykiatrins händer.

För ca 2 månader sen remitterade min läkare mig i Göteborg till VPM i Kungsbacka och jag fick en tid tre månader senare, alltså så är det 1 månad kvar. Jag har på 1 år gått upp 40 kilo, något som jag mår jätte dåligt över. I fass står det; "Viktuppgång har rapporterats hos patienter som har behandlats med quetiapin och bör övervakas och hanteras på kliniskt lämpligt sätt i enlighet med använda riktlinjer för antipsykotika". Idag ringde jag till VPM i Kungsbacka och frågade om det fanns en tidigare tid jag kunde få på grund av att jag vill byta mediciner så fort som möjligt eftersom att jag gått upp så mycket i vikt men också för att jag har börjat få mardrömmar varje natt och varje morgon vaknar jag och mår sjukt dåligt. Även abnorma drömmar och mardrömmar är en biverkning av Seroquel som jag äter. Jag har även haft blodbrist som också är en mycket vanlig biverkning. Personen som svarade i växeln lyssnade på mig när jag berättade om hur jag hade det och att jag ville byta mina mediciner snabbt och sade; "men lite viktuppgång kan man ju inte se som något akut. Och mardrömmar kan man leva det. Vi har mycket att göra här så du får vänta på din tur som alla andra." Fatta att jag blev chockad.


Självklart förstår jag att det är få tider men att veta att de faktiskt har akuttider men inte anser att jag behöver en, det är jävligt svårt att förstå. Men har rätt att säga att jag mår mindre dåligt bara för att jag inte just nu har självmordstankar eller har ett självdestruktivt beteende? Jävla skit psykiatri.

Var finns alla polarna?

Idag satt jag på vagnen hem från skolan och satt och funderade över hur världen egentligen är funtad, något man aldrig borde göra. I vagnen tillsammans med mig satt det bland annat en liten, liten tant med en söt rosa mössa, en kvinna vars shoppingpåsar kom från märken jag inte ens kan uttala och fyra hemlösa, två av dem var också Faktum försäljare. Jag älskar för övrigt Faktum och fick köpt en i veckan för första gången på hur länge som helst, har aldrig haft pengar att lägga på det förut. Minns alla gånger jag passerade centralen både i Göteborg och Oslo när jag jobbade. Varje månad blev det ett nytt inköp av Göteborgs Faktum och Oslos =Oslo, jag tycker är båda tidningarna är jätte bra. Och att det finns något sånt att göra för folk med taskiga levnadsförhållanden är fint. När jag läste tidningen såg jag att de startat upp ett samarbete med Skåne så att nu också Skånes hemlösa kan sälja faktum i bland annat Malmö, Lund och Helsingborg, detta är kanon bra och var ett riktigt bra move för Faktum i Göteborg. Nu så finns det både Göteborgs lokala sidor och lokalsidor om Skåne. Mer läsning är aldrig fel! Nu vill jag bara ha 2012's Faktum kalender också!

Tillbaka till vagnen. När jag satt där så lyssnade jag på den ena killen av Faktum försäljare. Han pratade med en vän precis framför mig och jag kunde inte låta bli att tjuvlyssna. Han kom in på vänner, och hur många som har försvunnit. Han pratade om att han hade haft många vänner, bra vänner och bra människor men som nu hade försvunnit och han undrade vad han hade gjort för att han fått vara kvar. Varför hade han överlevt allt han gått igenom, när andra inte gjort det, som levt precis likadant.  Jag tyckte det var himla fint sagt av honom. Jag blev faktiskt rörd av det samtalet. Livet är skört och det är ofta bara en hårfin skillnad på att leva och dö. Jag hörde ungefär samma sak på Så mycket bättre i näst sista avsnittet när det var Mikael Wiehes dag. Han pratade om att han hade haft vänner som gått bort och att del av honom försvann när hans vänner försvann. Tyckte att det var så fint sagt. Och sant. Mina få allra bästa vänner har alla en speciell plats i mitt hjärta, som skulle bli tomt om dom försvann. På vagnen uppkom många funderingar och när jag väl börjar filosofera så kan jag hålla på ett tag! Vi är alla människor. Oavsett vad vi har för kläder, vem vi känner, vad vi arbetar med, hur vi bor eller vad vi heter. Vi är alla bara människor. Ibland är det svårt att vara människa. Efter att ha hört mannen prata i vagnen kom tankarna upp om varför vi lever som vi gör, och varför livet ser ut som det gör för vissa.

Vem är det som bestämmer vem som ska dö och vem som ska leva? Jag har under de sista åren hört om många människor som gått bort, som stått bland annat mina föräldrar nära, som levt under riktigt hårda förhållanden under 10 eller 20 år men tagit sig i kragen, blivit rena och på riktigt, ordnat upp sina liv men nu, dött. Av helt andra anledningar. Och jag har ibland så svårt att förstå det. Jag tror att det är mycket därför jag alltid haft svårt att ha en tro, att tro på att det finns någon som vakar över oss och hjälper oss på traven i våra liv när vi har det svårt. Varför blir barn sjuka i cancer, varför kan en 18-åring ta livet av sig och varför händer det saker som gör våra liv till ett helvete?

Jag tror på att man ska vara en bra människa. Göra bra gärningar och behandla människor som du själv vill bli behandlad. Jag tycker att man ska älska, och inte hata. Något jag strävar efter och tränar på varje dag. Det är svårt att älska, och ibland lättare att hata. Jag tror att det bara är vi själva som bestämmer våra öden och hur vi ska leva. Jag tror att man blir belönad om man lever som man lär. Och jag tror att man måste älska sig själv innan man kan älska någon annan. Jag försöker varje dag att älska mig själv för då vet jag att andra lättare kan älska mig. Och jag älskar andra. Ars amandi.

För några månader sen fick jag reda på att en bekant till mig hade gått bort. Det gjorde ont i mig att jag inte fått säga farväl och att jag inte lagt ner mer tid på att prata med honom. Jag träffade H. i Norge och vi började umgås. Även han hade ett hårt liv bakom sig men var nu ren och på väg mot en bra och hälsosamt liv. På grund av tidigare problem hade han problem med några människor. Några som till sist tog hans liv. Vad jag ångrar att jag inte gav han mer tid, för att ge tid är viktigt, väldigt viktigt. Jag minns första gången jag skulle hem till H. Han hämtade upp mig i taxi och innan vi åkte hem till honom så sprang han in på ett bageri i Halsum och skulle köpa "lite fika". Ut kom han med en stor princesstårta, en rosa en! Det var en supermysig eftermiddag och den glömmer jag aldrig. Ibland tänker jag mycket på honom.

No one saves us but ourselves. 
No one can and no one may. 
We ourselves must walk the path.

- Buddha.

Acceptans.

Jag är Bipolär. Jag fick diagnosen för 1 år sen och efter det så har mitt mående blivit mycket bättre. Jag sattes in på mediciner som hjälpt mig mycket och både jag och min läkare var nöjd med hur min situation nu såg nu. Jag är nöjd med mitt mående. Min bipolaritet har stabiliserats och mina upp, - och nergångar är inte alls lika jobbiga nu som innan. Det finns dock en sak som jag har saknat under året med utredningar, inläggning och olika läkare och det är information. Det var på ett besök hos min läkare för ca 1 år sen som jag fick veta att jag har Bipolär sjukdom, blandade episoder. Men jag fick fråga mig fram till mycket. Efter att blanketterna och frågorna slutat så frågade jag min läkare rakt ut om jag var färdigdiagnostiserad och hon sade då att jag hade fått en Bipolär diagnos. Efter det frågade jag vilken typ och hennes svar var att det var lite svårt att se i mitt fall, men blandade episoder, som är typ 6 om jag inte har helt fel, var det som utredningen visat. Efter detta var det tack och adjö. Efter mötet satt jag på busshållplatsen och hade 1000 tankar i huvudet som gick runt som en torktumlare, som jag alltid har när jag har för mycket att tänka på. Tanken slog mig då att jag precis fått en diagnos, något som definierade varför jag mått och betett mig som jag gjort i flera år, men ingen hade sagt något om vad detta innebar eller skulle innebära för mig i framtiden. Vad är Bipolär sjukdom, hur ska jag leva med det, vad borde jag göra och vad borde jag inte göra? Det fanns så många frågor och så få svar. Det jag vet idag är det som jag tagit reda på själv och jag har fortfarande inte fått någon information. Efter vad jag förstått så är stress, alkohol, sömnbrist och mycket annat sånt som jag bör distansera mig från. Är inte detta en väldigt viktig sak att veta? Jag säger inte att jag har lidit speciellt mycket på grund av brist på information men för mig, och säkert också många andra, så är den där lilla kvarten med kort information om det man just fått veta, väldigt viktigt. Jag kämpar ännu idag med att acceptera att detta är något som jag alltid kommer få leva med, jag kan inte botas, jag kan inte ta allt för givet för jag måste följa vissa råd och göra saker på ett visst sätt som jag inte hade behövt bry mig om om jag inte hade haft den diagnos jag har.  

/L.

Inga problem.

Åh, vilken mysig dag vi haft! Jag kom precis hem med Tommy och lille Fox och vi har varit i Göteborg och gjort blodspår med honom och underbara Cecilia som hjälper oss med vår Fox. Det var verkligen jätte roligt! Även om Fox var lite uppspeedad så uppskattade han att spåra och det var jätte kul att se honom in action. Nu ligger han så sött och sover på sin nya plats i vardagsrummet. Han har fått en jätte stor kudde att ligga på, fleecefiltar och små kuddar som han bäddar & gosar runt i. Han är så söt så.

Om några timmar kommer mamma, pappa, Leo och Max och ska äta middag här och ha trevligt ikväll. Det ska bli roligt. Det är alltid kul när familjen kommer och hälsar på oss. Nu ska jag laga mat och ikväll blir det en bra film och en varm filt i soffan!

/L.

Skinny love.

Sitter och lyssnar på musiken från Kniven i hjärtat och minns alla dagar med dig.

Det är lugnt nu, Casey
Jag stannar kvar
Du kan andas ut
Jag stannar kvar

/L.

Dömd att bli bedömd.

Idag bestämdes det att det blir Köpenhamn nästa helg vilket ska bli galet kul. Det är General Knas, Syster Sol & Labyrint som ska spela på Lotten i Christiania. Vi ska ta tåget ner och spendera dagen i Köpenhamn och kolla runt i Christiania, något jag inte gjort tidigare. Det ska bli suveränt!

På kvällen blir det som sagt spelning, som jag ser sjukt mycket emot! Kommer bli feta band och kommer antagligen bli ordentligt drag. Tagga!

/L.

Vains Of Jenna.

Jag sitter och lyssnar på Vains Of Jenna's covers på diverse låtar och mina favoriter är absolut Neil Young's Hey Hey, My My och Pink Floyds Wish you were here, som för övrigt är min favoritlåt of all times. Jag ryser fortfarande när jag hör introt till låten. Finns ingen finare! Jag minns att jag för några år sen satt helt spikad framför Tvn när Pink Floyd spelade på Live 8.

Jag är ensam hemma idag då jag missade bussen & skolan i morse, och Tommy är och jobbar. Så det är bara jag och lilla Fox hemma. Tänkte försöka mig på att städa lägenheten, tvätta och kanske plugga på min härliga omtenta som jag måste fixa innan Måndag.

Jag fick hem papperna idag om Anhörigdagen på Lördag som jag och Kira ska på. Det ska bli jätte intressant. Vi ska vara med för att kunna påverka hur anhörigstödet kan bli bättre i Varbergs kommun. Känns bra att göra något vettigt plus att det också ska vara föreläsningar som jag ser fram emot. Uppdatering kommer senare.

Nu blir det städ och massa annat tråkigt.

/L.

Nytt.

Om man kanske faktiskt skulle börja blogga om intressanta. Sitter och läser Underbara Claras blogg och inser att det finns hur mycket som helst att skriva om men som jag inte gör. Jag ska försöka skaka liv i min blogg igen och försöka skriva om sånt som folk faktiskt kanske kan tycka är intressant. Nu ska jag sätta mig ute på vår enorma balkong och mysa med en kopp te och en cigarett.

/L.

Gamla Agia Marina.

Ännu en dag på Kreta är förbi. På morgonen insåg vi 5 minuter innan välkomstmötet att vi glömt att flytta fram tiden en timme, så vi hann precis. Mötet var intressant och vi fick mycket bra information angående allt från Kreta i sig, till saker att göra. I och med att vädret inte är anpassat till våra sol & bad planer så får vi hitta på annat att göra. Efter mötet bestämde vi oss för att gå runt i Agia Marina, där vi bor. Vi fick tipset att gå till Gamla Agia Marina så det blev en lång promenad med massa fina bilder. Det är så sjukt att det räcker att gå 100 meter ifrån sitt hotell, för att sen se något helt annat. Det var gamla typiskt grekiska små hus överallt, hundar och katter som sprang hej vilt och massor med apelsinodlingar. Tommy sade bestämt till mig innan jag åkte att jag inte fick ta med mig några djur överhuvudet taget hem men skulle han inte sagt det skulle det antagligen hoppat ut 50 katter och 30 hundar. Dom är såå söta och jag vill bara ta hand om dom allihopa. För mig är det orimligt att man kan ha en djurkultur som denna. Jag har ju själv hund och jag kan inte tänka mig hur dåligt jag skulle må om jag skulle veta att han sprang runt ute utan mat och vatten. Nej, usch då! Vi hittade finaste lilla katten som följde med oss nästa en timme. Den var supermysig och den strök sig mot benen hela tiden.

Dagen avslutas med filmtittande och mys.

/L.