3 maj 2010.
Det är Valborg och jag ska ha fest. Jag hade umgåtts med Tommy i ungefär 2 månader och vi har nästan umgåtts 24/7 sedan vi först sågs. Vi sitter i min soffa och jag är lite halvfull. Jag tittar på honom och ser hur jävla fin han är. Han är den finaste jag sett, den snällaste jag träffat och jag vet att det jag känner är mer än bara vänskapskänslor. Jag känner en trygghet jag aldrig tidigare känt.
Jag tittar på honom och får ur mig lite halvtaskigt att jag måste berätta något. Jag försöker linda in alla meningar så att det inte ska låta så uppenbart men jag är ganska dålig på det. Vad jag vill säga är egentligen att jag fullkommit fallit för honom. Att jag inte skulle klara mig utan honom och att jah bara vill att han ska hålla om mig. Efter många om och men får jag ur mig vad jag känner, men att vi ändå inte kan bli tillsammans för det kanske skulle förstöra våran fina vänskap, men, kanske skulle vi satsa ändå. Efter ett tag så säger jag att vi kör på det och han håller med. Han är så fin där han sitter och han säger rakt ut; "Du vet redan vad jag känner för dig". Och det gör jag. Sedan 3 maj 2010 har jag varit tillsammans med honom och jag älskar honom mer för varenda dag som går. Han är mitt liv. Jag kommer aldrig glömma den dagen.
Jag och Tommy, 3 Maj 2010
/L.
Sv: Fast man ärver inte en psykisk sjukdom. Du ärver att du är mer känslig för en viss typ av stress, men det är inte samma sak. Det är ren tillfällighet om just Du eller dina syskon eller din moster eller någon annan får en sjukdom, det beror på omständigheter runtomkring. Så nej, du kan inte säga att du hade sjukdomen i dig för det hade du inte.
SvaraRadera"Micke", hört talas om "det sociala arvet"?
SvaraRaderaJag vill gärna ha en säker källa på det du just påstod.
Jag kan säga att jag inte är säker, å har ingen källa på det jag sa, men eftersom du lät så säker så lär du ju kunna hitta en säker källa på det.