Jag är Bipolär. Jag fick diagnosen
för 1 år sen och efter det så har mitt mående blivit mycket
bättre. Jag sattes in på mediciner som hjälpt mig mycket och både
jag och min läkare var nöjd med hur min situation nu såg nu. Jag
är nöjd med mitt mående. Min bipolaritet har stabiliserats och
mina upp, - och nergångar är inte alls lika jobbiga nu som innan.
Det finns dock en sak som jag har saknat under året med utredningar,
inläggning och olika läkare och det är information. Det var på
ett besök hos min läkare för ca 1 år sen som jag fick veta att
jag har Bipolär sjukdom, blandade episoder. Men jag fick fråga mig
fram till mycket. Efter att blanketterna och frågorna slutat så
frågade jag min läkare rakt ut om jag var färdigdiagnostiserad och
hon sade då att jag hade fått en Bipolär diagnos. Efter det
frågade jag vilken typ och hennes svar var att det var lite svårt
att se i mitt fall, men blandade episoder, som är typ 6 om jag inte
har helt fel, var det som utredningen visat. Efter detta var det tack
och adjö. Efter mötet satt jag på busshållplatsen och hade 1000
tankar i huvudet som gick runt som en torktumlare, som jag alltid har
när jag har för mycket att tänka på. Tanken slog mig då att jag
precis fått en diagnos, något som definierade varför jag mått och
betett mig som jag gjort i flera år, men ingen hade sagt något om
vad detta innebar eller skulle innebära för mig i framtiden. Vad är Bipolär sjukdom, hur ska jag leva med
det, vad borde jag göra och vad borde jag inte göra? Det fanns så
många frågor och så få svar. Det jag vet idag är det som jag
tagit reda på själv och jag har fortfarande inte fått någon
information. Efter vad jag förstått så är stress, alkohol,
sömnbrist och mycket annat sånt som jag bör distansera mig från.
Är inte detta en väldigt viktig sak att veta? Jag säger inte att
jag har lidit speciellt mycket på grund av brist på information men
för mig, och säkert också många andra, så är den där lilla
kvarten med kort information om det man just fått veta, väldigt
viktigt. Jag kämpar ännu idag med att acceptera att detta är något
som jag alltid kommer få leva med, jag kan inte botas, jag kan inte
ta allt för givet för jag måste följa vissa råd och göra saker
på ett visst sätt som jag inte hade behövt bry mig om om jag inte
hade haft den diagnos jag har.
/L.
